Del 1: Åar i jordbruksbygd - Åns historia

Från livsnerv till avloppsdike Å n har i alla tider varit en livsnerv för människan. Den har gett fisk att äta och vatten att dricka. Dessutom har ån fungerat som transportled och kraftkälla. I dagens moderna samhälle är emellertid kopplingen mellan ån och människan mer diffus. Vattendraget är inte längre en naturlig del av vår vardag. Rent vatten ur kranen är en självklarhet, precis som att spola i toaletten. Var vattnet kommer ifrån och vart det tar vägen är däremot oklart för många. Detsamma gäller effekterna som vårt nyttjande av vattnet har på ån. Detta trots att människans utsläpp från hushåll, jordbruk och industri i hög grad påverkar vattnets kvalitet och livsmiljön i ån. Under de senaste 150 åren har samhället drivit på och subventionerat en systematisk utdikning i landskapet. Från början gällde det att avvärja svält och längre fram att uppnå ett rationellt, konkurrenskraftigt jordbruk. Resultatet har blivit stora lättbrukade fält och goda skördar, men också en gigantisk torrläggning av landskapet som har slagit hårt mot vattenmiljöerna. De flesta åar och bäckar har rätats och fördjupats. Många vattendrag har lagts i rör och slutat porla. Mader och fuktområden som tidigare var en vattenbuffert i landskapet har dikats ut. Torrläggningen har också medfört att naturens förmåga till självrening minskat med övergödning av åar, sjöar och kustvatten som följd. Växter och djur som är knutna till vattenmiljöer har också drabbats hårt.

Med hänsyn till kommande generationer måste vi klara att vårda vattnet på ett långsiktigt hållbart sätt. I den här boken berättar vi hur man på olika sätt kan gynna och vårda miljön i våra åar och bäckar. Här kan du som brukar marken längs vattendragen hitta konkreta råd kring skötsel, restaurering och biotopförbättring i vattendraget och andra vattenvårdande åtgärder som t ex skyddszoner och anläggning av våtmarker. Boken ger också en tillbakablick över åns och människans historia, samt en inblick i vattnets väg genom landskapet och i dagens vattenrelaterade miljöproblem. Framförallt behandlas problemen med övergödning av vattendrag och hav och jordbrukets del i detta. I ett kapitel berättas också om lagstiftningen kring vatten. Boken är inriktad på västskånska förhållanden, men mycket av innehållet kan sägas gälla generellt för vattendrag i sydsvenska slättbygder.

Spår från istiden

Dagens västskånska landskap formades till stora delar vid inlandsisens avsmältning, som i Skåne började för ca 17000 år sedan. Smältvattnet forsade fram genom sprickor och tunnlar i isen och drog med sig mängder av sten, grus och sand. Rullstensåsar och många andra terrängformer bildades genom olika processer när isen smälte. På en del platser dämdes smältvattnet in bakom isbarriärer och bildade så kallade issjöar. Isälvarnas vattenflöden från issjöarna var kraftiga och tog sig ibland andra vägar än de vi ser i dagens västskånska vattendrag. Ådalarna kan därför på flera platser i Skåne verka oproportionerligt stora i förhållande till sina vattendrag. Ett tydligt exempel på en sådan ådal är nedre delen av Rååns dalgång, sydost om Helsingborg. Den smältande ismassan lämnade efter sig ett jordtäcke, som i västra Skåne främst utgjordes av bördig, ler- och kalkrik jord, den så kallade baltiska moränen. Det nybildade landskapet var rikt på vattenfyllda sänkor.

Rååns dalgång är oproportionerligt bred jämfört med dagens åfåra. Ådalen bildades av kraftiga isälvar vid inlandsisens avsmältning. Bilden visar dalgången strax väster om Tågarp.

Från stenålder till 1800-tal

Ända sedan de första människorna invandrade efter istiden har ån varit en viktig livsnerv. Länge var ån en viktig farled i väglöst land. Ån var också viktig för matförsörjningen. Under jägarstenåldern anlade människan ofta sina sommarvisten intill större åar där man levde gott på fiske.

Omkring 4000 f Kr kom bruket att odla säd och hålla boskap till Norden. Den första odlingen skedde sannolikt främst genom svedjebruk. Detta innebar att man brände ner skogen på en yta som sedan odlades under några år. När markens näringsförråd var slut och skördarna försämrades, flyttade man till ett nytt ställe. Svedjebruket innebar att människan började göra storskaliga ingrepp i landskapet, som successivt omvandlades från sluten skog till ett öppet gräsmarkslandskap.

Installning gav gödsel till åkern

I början av järnåldern (ca 500 f Kr) sjönk temperaturen och nederbörden ökade. Detta ledde till att torvbildningen och myrmarkernas utbredning i landskapet ökade. På grund av det kallare klimatet började man stalla in djuren vintertid. Därmed uppstod även behovet att samla in vinterfoder till djuren och ängsbruket föddes. Markerna längs ån som regelbundet översvämmades av näringsrikt vatten, de så kallade åmaderna, hörde till de mest högproduktiva slåttermarkerna.

Installningen gjorde att man kunde tillvarata gödseln efter djuren och använda den till åkrarna, som då gav en mer varaktig avkastning. Det medförde i sin tur att bosättningarna blev mer beständiga.

Bysamhällets tid

Vid övergången till medeltid (ca 1050 e Kr) upphörde kringflyttandet helt. Istället uppstod en fast bystruktur där marken var uppdelad i inmark, med åker och äng, och utmark där djuren betade. Odlingen var koncentrerad till höglänta, torra och lättodlade marker, medan åmader och andra fuktiga ytor främst nyttjades som ängsmark..

Ängarna var stommen i dåtidens försörjning. Mängden hö som kunde samlas in bestämde hur många djur man kunde hålla, vilket i sin tur var avgörande för gödseltillgången och därmed hur stor åkerareal som kunde odlas. De högproduktiva åmaderna var därför mycket viktiga för bysamhällets bönder.

I takt med att befolkningen ökade anlades nya byar på de gamla utmarkerna. I Västskånes slättbygder försvann så småningom utmarkerna nästan helt och all mark blev inägomark med åker och äng. Betesdjuren fick istället gå på de åkerytor som för tillfället låg i träda. Dessutom betades nästan all ängsmark på sensommaren och hösten, efter att höet bärgats. Förändringarna i bysamhället skedde mycket långsamt. I stora drag bestod bystrukturen i oförändrat skick ända fram till de stora skiftesreformerna under 1800-talet.

Under järnåldern började skäror och liar av järn tillverkas, vilket underlättade insamlingen av vinterfoder till djuren.

Ån som kraftkälla

Ån har under långa tider varit en viktig kraftkälla för människan. Vattenkvarnar började byggas i Sverige redan under 1200-talet. Bruket av kvarnar blev med tiden utbrett och de flesta forssträckor i västra Skånes större vattendrag har under någon tid utnyttjats för att driva kvarnhjul. I många vattendrag finns spår av gamla kvarndämmen fortfarande kvar.

Under 1600-talet började vattenhjulet ersätta tungt handarbete inom flera olika områden. Sågverk och textilfabriker är exempel på industrier som ofta byggdes intill åar för att kunna utnyttja vattenkraften.

I många vattendrag finns spår av gamla kvarndämmen. På bilderna ses en restaurerad skvaltkvarn vid Sillaröd i Tomelilla kommun. I detaljbilden (A) ser man trähjulet. En ränna leder vattnet in till skvaltan.

De högproduktiva åmaderna var mycket viktiga slåttermarker för bysamhälets bönder. Till åmaden räknas den mark kring ån som ligger under högsta högvattenlinjen.

Från skiftesreformer till sent 1900-tal

De stora skiftesreformerna genomfördes under första halvan av 1800-talet. Det blev startskottet för en radikal omvälvning av landskapet. Skiftena och den kraftiga befolkningsökningen medförde en expansion av åkermarken på bekostnad av andra markslag, framför allt ängsmark. Under perioden 1805–1914 fyrdubblades åkerarealen i Skåne. Förändringen av landskapet drabbade i hög grad vattenmiljöerna.

Enorma ansträngningar lades på att förändra och kontrollera vattenförekomsten i landskapet i syfte att gynna matproduktionen, framför allt genom utdikning och i viss mån även ängavattning.

I figuren ses markanvändningens fördelning i Skåne från år 1000 fram till 1980. Observera att tidsskalan inte är linjär. Under perioden 1805-1914 fyrdubblades åkerarealen i Skåne. Stora arealer våtmarker försvann samtidigt genom utdikning. Efter "Miljön i västra Skåne", Miljödepartementet 1990.

Ängavattning Ängavattning, eller översilning som det också kallas, kom i bruk i stor skala kring 1840. Genom att bygga system av fördämningar och kanaler i anslutning till större vattendrag ledde man ut det näringsrika åvattnet på omgivande ängsmarker, för att förbättra gräsproduktionen. Vattentillförseln reglerades genom sinnrika lucksystem och ängarna kunde hållas omväxlande torra och blöta. Enligt uppgifter från det skånska hushållningssällskapet skulle 33 000 hektar äng ha vattnats i Skåne under perioden 1833-1911. Främst var det de större godsen som anlade ängavattningssystem. Efter sekelskiftet minskade ängavattningen för att i stort sett upphöra helt efter andra världskriget. Ängavattnarens gravsten på Björka kyrkogård i Sjöbo kommun. Under ett sekel var ängavattning ett viktigt arbete. Ängavattnaren reglerade vattnet i översilningssystemets kanaler, så att det näringsrika åvattnet silades ut över ängsmarken i lagom mängd.

Skånska rekognosceringskartan från 1812 – 1820 över Långgropen i Saxåns avrinningsområde. Kartan visar landskapets utseende före utdikningsepoken. Åarna kantades ofta av vidsträckta, fuktiga åmader (=streckade horisontella linjer). Idag är alla de på kartan markerade våtmarkerna (totalt ca 450 ha) längs Långgropen utdikade och uppodlade. Från Skånska rekognosceringskartan, Lantmäteriet 1986.

Utdikning av landskapet Utdikningen av landskapet kom i gång under 1800-talet, när svälten stod för dörren. Odlingsintresset riktades då även mot mer fuktiga marker. Fram till 1800-talets mitt syftade utdikningen främst till att leda av ytvatten. Därefter inriktades ansträngningarna alltmer på att sänka grundvattennivån. Våtmarker dikades ut via system av grävda kanaler. Åar och bäckar rätades, breddades och fördjupades för att förbättra vattenavledningen. Många sjöar drabbades också av landskapets utdikning. Den intensivaste sjösänkningsperioden varade från 1880-talet till 1930-talet. De flesta Skånska sjöar har sänkts vid åtminstone något tillfälle och har idag vattennivåer som kan ligga uppemot 2 meter under den ursprungliga nivån. Vissa sjöar torrlades helt, t ex Näsbyholmsjön väster om Skurup och Fönesjön norr om Krankesjön. Vid mitten av 1800-talet började även täckdikning av åkermark komma igång. Till en början skedde detta genom att diken fylldes med ris och grenar och sedan täcktes över med jord. Snart nog kom dock tegelrör i allmänt bruk och därmed startade en enorm dräneringskampanj. Enbart under perioden 1870 – 1884 täckdikades över 270 000 ha mark, vilket motsvarar cirka 25 % av Skånes totala yta! Dräneringsrören från de enskilda fälten leddes vidare ut i närliggande bäckar och åar. Under 1800-talet genomfördes en storskalig torrläggning av det skånska landskapet. Grävning av diken för hand gjordes långt in på 1900-talet. Det finns exempel på nutida gräventreprenörer som startade sin bana med en spade.
Fönesjön öster om Krankesjön torrlades i samband med Kävlingeåns reglering i slutet av 1930-talet. Här ses delar av den numera trädbevuxna f d sjöbotten från luften.

Marken har odlats bort

Vinsterna med dikningsarbetena var inte alltid permanenta. Den mark som vanns bestod ofta av torvjord (organogen jord). Närmarken torrlades genom vattenavledningsföretagen syresattes torven och bröts ner, så att marknivån successivt sjönk.

Denna process påskyndades genom odlingen av marken. Därav kommer uttrycket att marken ”odlas bort”. Detta har inneburit att mycket av denåkermark som först vanns vid utdikningarna, efter några decennier åter var omöjlig att odla. Många sådana jordar har därför fått omföras till betesmark eller lagts i träda.

Nytta med markavvattning och dränering

Totalt sett har dock dräneringen kraftigt förbättrat odlingsförutsättningarna i landskapet. Grödornas tillväxt och näringsutnyttjande förbättras på torrare, genomluftade marker. När marken torkar upp ökar också bärigheten, vilket ofta är en förutsättning för att dagens tunga jordbruksmaskiner skall kunna ta sig fram på åkrarna. Körning på blöt mark orsakar lätt packningsskador som kraftigt kan försämra grödans tillväxt. En god dränering är därför ofta en förutsättning för ett tidigt vårbruk, vilket i hög grad påverkar skördeutfallet. Idag är därför täckdikning och markavvattning oftast en helt nödvändig förutsättning för effektiv växtodling.

	Vänster: När tegelrör kom i allmänt bruk under 1800-talet startade en enorm dräneringskampanj i Skåne. Enbart under perioden 1870 – 1884 täckdikades 270 000 ha, vilket motsvarar ca 25 % av hela Skånes yta.
Antal sänkt eller torrlagdasjöar i Sverige varje år från 1865 till 1995. Källa : SMHI, 1995. Sänkta och torrlagda sjöar.

Avvattningens pris

Den enorma avvattningen av landskapet har dock haft sitt pris. Öppna diken, slingrande bäckar och småvatten har till stora delar försvunnit och många mindre vattendrag har lagts i rör så att marken ovanför kan odlas. Utdikningen har också inneburit att vattnets färd till havet går betydligt snabbare än tidigare. Därmed har den naturliga reningen av vattnet minskat, med övergödning av vattendrag och kustvatten som följd.

	Av 1800-talets skånska våtmarker och madområden finns idag bara cirka en tiondel kvar. Torrläggningen har slagit hårt mot det växter och djur som är knutna till vattenmiljöerna. En mängd arter som är beroende av vatten har försvunnit eller minskat starkt i antal. Arternas spridningsmöjligheter i landskapet har också försvårats.
Torrläggningen har slagit hårt mot många djurarter som trängts undan i det välavvattnade landskapet.

Staten drev på utdikningen

Staten bidrog i hög grad till utdikningen av landskapet. På 1880-talet inrättades ett förrättningsmannainstitut, vars lantbruksingenjörer hjälpte bönderna med tekniska lösningar, för att avleda vattnet från odlingsmarken så effektivt som möjligt. Mindre bäckar och diken rörlades (kulverterades) ofta i samband med dikningarna, för att minska ”odlingshindren” och möjliggöra ett mer rationellt lantbruk. Markavvattning och kulvertering subventionerades ända fram till slutet av 1980-talet. Sammanlagt har staten satsat över 7 miljarder kronor på att förbättra markavvattningen av svensk åker.

1900-talets jordbrukspolitik inriktades på att ge landsortsbefolkningen samma levnadsstandard och inkomster som den växande stadsbefolkningen, samt att trygga livsmedelsförsörjningen genom ett rationellt jordbruk. Efter andra världskriget skedde därför en statligt pådriven, omfattande rationalisering och mekanisering av jordbruket. Nu kom också handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel i allmänt bruk. Handelsgödseln gjorde det möjlighet att bedriva kreaturslösa jordbruk med intensiv växtodling, vilket tidigare varit omöjligt.

Åmaderna, som under århundraden varit så viktiga för höproduktionen, tappade på kort tid helt sin betydelse när vallodlingen kom igång.

Jordbruket har rationaliserats kraftigt sedan 1700-talet. Att skörda 1 ton spannmål tog 300 arbetstimmar i anspråk på 1700-talet. Nu tar det 2-12 minuter.
	Statligt stöd till markavvattning från 1885 till idag. Staten har satsat totalt ca 7 miljarder kronor i 1996 års penningvärde på att avvattna jordbrukslandskapet (positiva belopp). Under de senaste åren har pengar istället börjat satsas på att skapa våtmarker (negativa belopp). Efter Hoffman, M m fl. 1999. Fakta Jordbruk nr 20. SLU.

Saxån-Braåns vattendrag 1812-20 (efter Skånes rekogniseringskarta) och 1990. Rödmarkerade sträckor markerar kulverterade vattendrag.