Del 2: Praktisk vattenvård - Skötsel av omgivande natur

Fortfarande finns det på många håll kvar betesmarker, skogsdungar och andra naturområden längs de västskånska åarna. Framför allt gäller detta i de större åarnas dalgångar. I helåkersbygder där nästan all annan mark är uppodlad kan ådalar, som varit för branta eller blöta för att odlas, ofta utgöra den enda kvarvarande naturmarken. Naturområden längs åarna har därför stor betydelse för den biologiska mångfalden i slättbygden och är mycket viktiga att bevara. I det följande ges en kort beskrivning av sådana markers naturvärden och hur de kan värnas.

Betesmarker

Betesmarker längs åar och våtmarker är mycket värdefulla naturmiljöer. Särskilt gäller detta fuktiga, betade mader, som är av stort värde för bl a vadarfåglar och groddjur. Ofta kan det även finnas en artrik och värdefull flora i betesmarkerna. Detta gäller främst marker där betet pågått under lång tid och marken är opåverkad av gödsling och insådd. I sådana betesmarker finns det nästan alltid en mycket rik flora av lågvuxna arter, som kan överleva tack vare att betet håller vegetationen lågvuxen. Tyvärr hotas många betesmarker idag av upphörd hävd, vilket får till följd att marken växer igen. Detta gör i sin tur att området mister sitt värde för vadarfåglar och den lågvuxna floran slås ut.

Betad bäckdal i Rååns avrinningsområde. Där det finns betesmarker längs åarna är det därför mycket viktigt att hävden kan fortsätta. För att betet skall få önskad effekt är det också viktigt att betestrycket är så pass högt att marken verkligen blir väl nedbetad i hela hagen. Betesmarkerna bör heller inte utsättas för någon form av gödning, eftersom för stor näringstillförsel snabbt gör att den rika floran slås ut. Risken är också stor att näringen så småningom hamnar i vattendraget och leder till ökad övergödning. Vänster: Ältrannunkeln (överst) och tiggarrannunkel förekommer ofta på fuktiga betesmarker

Låt djuren gå ut i ån

Det är mycket viktigt att djuren tillåts beta ända ut i vattnet så att även strandkanterna hålls öppna. Detta är bl a betydelsefullt för vadarfåglar som söker föda i de blöta markerna längs ån. Trampet i åkanten skapar också blottor på den fuktiga marken där små, konkurrenssvaga arter kan växa. Normalt är det heller inga problem att djuren dricker av åvattnet. Undvik därför om möjligt att stängsla av hagen mot ån till så att djuren kan gå ut i vattnet.

Några undantag finns dock, där det kan vara mindre lämpligt att låta djuren gå ut i ån. Det gäller bl a där man vill skydda djuren från att trampa ner sig, eller dricka dåligt vatten, t ex nedströms större avloppsutsläpp.

Omvänt kan man ibland vilja skydda vattendraget från djuren. Djuren påverkar nämligen vattenkvaliteten, genom tramp i strandkanten som grumlar vattnet och spillning och urin som släpps i vattendraget. I lite större vattendrag är denna påverkan oftast marginell, men om trycket från djuren på vattendraget blir alltför stort, kan detta lokalt ge betydande försämringar av vattenkvaliteten. Det kan t ex inträffa om många djur utnyttjar en begränsad sträcka av ett litet vattendrag som dricksvattenkälla under sommarens lågflöden. I sådana fall kan man försöka minska belastningen på vattendraget genom att anordna ett dricksvattenställe en bit bort från bäcken. Om möjligt kan man också justera fållan, så att djuren får tillgång till en längre sträcka av bäcken. Från naturvårdssynpunkt är emellertid nyttan med en betad strandzon generellt sett betydligt större än den eventuella negativa påverkan djuren kan ha på vattenkvaliteten.

Vid bete på fuktiga marker bör man också vara uppmärksam på sprängört, som påminner om en stor hundkäxplanta. Denna art, som ibland kan förekomma i eller intill ån är så giftig att kreatur som äter av den kan dö. Förgiftningsfall är dock sällsynta. Djuren äter normalt inte av plantan, men kan få i sig giftet via söndertrampade växtdelar. Som en försiktighetsåtgärd kan det därför vara lämpligt att dra upp arten om den påträffas inom hagen.

Vid Annelöv slingrar si Saxån fram, omgiven av betesmarker

Slåttermader

Förr i tiden slåttrades många åmader, eftersom de regelbundna översvämningarna av näringsrikt åvatten gav varaktigt höga skördar. Sedan vallodlingen kom igång har emellertid denna hävdform så gott som helt dött ut. Liksom bete är även slåtter mycket gynnsamt för många djur och växter, varav flera idag är sällsynta. Rödbena, rödspov och brushane är exempel på fåglar som trivs bra på slåttrade åmader, men som försvinner om hävden upphör.

Där det finns möjlighet kan det därför vara mycket värdefullt att slåttra fuktiga gräsmarker intill åar och våtmarker. Arbetet behöver då inte heller göras med lie, utan maskiner av olika typer kan också användas. Även slåtter på små ytor kan vara av stort värde för floran, längs ån. Slåtter bör ske tidigast från slutet av juli då växterna hunnit blomma och fröa av sig och fågelungarna har lämnat sina bon. Det avslagna höet kan med fördel få ligga kvar och fröa av sig några dagar efter slåttern, innan det samlas in och forslas bort. Det är däremot inte bra om höet blir liggande för länge, eftersom det då kväver nya skott och gödslar marken. Slåttern kan gärna också kombineras med s k efterbete. Detta innebär att marken står orörd fram till slåttern, men att djuren sedan släpps in och får beta av återväxten under resten av betessäsongen.

Restaurering av betes- och slåttermarker

På före detta betes- eller slåttermarker, som stått ohävdade på senare år men där öppna ytor fortfarande finns kvar, kan naturvärdena ofta räddas om hävden återupptas. Ju kortare tid igenväxningen pågått desto större är chansen att lyckas med detta. Om marken fortfarande är öppen är det i stort sett bara att börja med hävden igen. Möjligen kan det vara bra att först bränna av marken, om det finns en tjock filt av visset gräs. Bränningen bör då ske under vinter eller tidig vår, då marken är kall och fuktig, och bör göras i svag vind. På det viset får man en brand som svedjer bort det översta lagret av visset gräs, men inte går på djupet och skadar underliggande vegetation.

Om marken vuxit igen med buskar och träd, bör dessa röjas bort innan hävden återupptas. Om buskar förekommer i stor mängd bör röjningen delas upp på ett par år för att mildra slyuppslag till följd av röjgödslingseffekter. I sådana fall bör man utgå från de ytor som redan är öppna och successivt vidga dessa vid varje röjningstillfälle. En bra metod för att minska röjgödslingen kan också vara att dra upp buskar och träd med rötterna. Denna metod kräver dock att marken är tillgänglig för större maskiner och att värdefull flora inte skadas.

De nedtagna buskarna och träden bör också brännas, eller forslas bort från röjningsområdet, så de inte ligger kvar och gödslar marken. Vid bränning bör man också tänka på att inte skada ytor med värdefull flora. En bra metod kan vara att lägga rishögarna på nyligen framröjda ytor, där marken ligger bar. För att röjningar i igenvuxna betes- och slåttermarker skall få en varaktigt positiv effekt, måste röjningen alltid följas upp med löpande hävd. Det är alltså meningsfullt att röja, endast om bete eller slåtter ska sättas in direkt under första säsongen efter röjningen.

Skog

Skog längs vattendragen är sällsynt i jordbruksbygder. Små skogspartier kan dock förekomma i branta raviner, eller på liknande platser, där marken av praktiska skäl varit omöjlig att utnyttja rationellt och där naturen således fått sköta sig själv. På sådana platser kan det med tiden utvecklas små naturskogar med en blandning av lövträd i olika åldrar och rikligt med död ved. På marken finns dessutom ofta en frodig flora av bl a vitsippa, gulsippa, svalört, skogsbingel och gulplister, som blommar vackert på våren innan lövverket sluter sig. Exempel på detta är Fågelsångsdalen längs Sularpsbäcken öster om Lund och Rövarekulan norr om Löberöd som genomflyts av Bråån. Sådana skogspartier har ett mycket högt naturvärde och är ofta avsatta som naturreservat.

Även planterade lövskogsdungar längs åarna kan vara värdefulla. De bidrar ofta till en ökad variation i det skogfattiga landskapet och är ett viktigt tillhåll för rådjur och andra däggdjur. Dessutom har de en positiv effekt på miljön i vattendraget.

Sök EU-stöd och rådgivning Numera finns det EU-stöd för både restaurering och skötsel av betes- och slåttermarker. Stöden söks hos Länsstyrelsens miljöenhet som också kan ge mer information om stödvillkor m m. Den som tror sig ha betesmarker med höga naturvärden på sina ägor, kan också kontakta länsstyrelsen eller kommunekologen i sin kommun för ytterligare råd om hur dessa marker kan skötas för att gynna växter och djur.