Del 2: Praktisk vattenvård - Lagstiftning

Vid alla åtgärder som berörts i föregående kapitel krävs samråd eller tillståndsprövning hos länsstyrelsen eller Miljödomstolen. Nedan beskrivs kort den lagstiftning som berör olika typer av vattenföretag och vattenmiljöer. Tillämpningen av lagstiftningen diskuteras delvis även i de kapitel som handlar om åtgärder, t ex våtmarksanläggning och miljövänliga dikesrensningar.

Valda delar ur miljöbalken beskrivs lite närmare som t ex de allmänna hänsynsreglerna och regler kring dikningsföretag och samråd hos länsstyrelsen.

Miljöbalken

Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999. Här har man samlat miljölagstiftning och regler kring de flesta verksamheter som berör miljön. Tidigare var denna lagstiftning spridd i nitton olika lagar som till exempel miljöskyddslagen, naturresurslagen, naturvårdslagen och vattenlagen. Till lagarna som anges i balken kommer de förordningar och föreskrifter som meddelas efter hand med stöd av bestämmelser i miljöbalken samt lagen om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (SFS 1998:812). Miljöhänsyn inom jordbruket regleras i förordningen (SFS 1998:915). Där finns till exempel regler om lagringskapacitet för stallgödsel.

Mer detaljerade föreskrifter om djurtäthet, spridningsregler för stallgödsel, och regler om grön mark finns i Jordbrukets föreskrift (SJVFS 1999:79).

Från dikningslagen 1879 till Miljöbalken 1999

Fram till slutet av 1800-talet fanns ingen vattenlagstiftning. Det är därför vanligt att en sjö eller fors regleras genom hävdvunna regler. Finns ingen annan rättslig prövning för ett vattendrag har en hävdvunnen verksamhet fortfarande ett juridiskt värde. I samband med att perioden av sjösänkningar och utdikning tog fart på allvar infördes dikningslagen år 1879. En fullständig vattenlag infördes 1918. Den kallas ofta den ”äldre vattenlagen”. Vattenlagen ändrades och omstrukturerades rejält 1983 och 1999 införlivades vattenlagen i Miljöbalken.
Tidpunkten när en dom är fastställd har stor betydelse eftersom den gamla lagstiftningen tillämpas om inte domen omprövas. Allt eftersom tiden gått har antalet lagar att ta hänsyn till vid ingrepp i eller invid vattendraget blivit allt fler.
Miljöskyddslagen infördes på 1960-talet, vilket medförde restriktioner för utsläpp. Naturvårdslagen (NVL) kom även den under 60-talet och har allteftersom utökats med paragrafer som haft stor betydelse för behandlingen av vattenärenden. Förutsättningarna för en samlad bedömning av konsekvenserna för miljö, hälsa och hushållning med naturresurser ökade i och med att Naturresurslagen infördes 1987. Naturvårdslagen kompletterades med markavvattningsförbud, 1986 (NVL §18c) respektive 1991 (NVL §18d) framförallt för att förhindra ytterligare utdikning av skogsområden. Även kulvertering och markavvattning av jordbruksmark avstannade helt. Detta berodde troligen främst på att inga statsbidrag till markavvattning utgick längre. Naturresurslagen kompletterades 1991 med bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar vilket sakta fått större betydelse vid prövning av vattenföretag. Biotopskyddet trädde i kraft 1994. Med biotopskyddet blev skyddet av vattenmiljöer åtminstone formellt sett betydligt starkare än innan. Vattenlagstiftningen har ofta setts som en ”exploateringslag” som främst tagit hänsyn till ekonomiska och tekniska aspekter. Det har tagit tid att tillämpa de mjukare värden som ska tas till vara i miljölagstiftningen. Den nu gällande miljöbalken innebär att hänsyn till miljön kommit in i ett tidigare skede vid planeringen av ett vattenföretag än det gjort tidigare.

Försiktighetsprincipen är miljöbalkens grundläggande hänsynsregel. Man måste till exempel ta hänsyn till fiskvandring och fåglars häckningsperioder vid anläggning av en våtmark. Vid rensning av ett dike eller vattendrag ska bästa möjliga teknik användas. På bilden ses en ätlig groda.

Miljöbalkens mål

Miljöbalkens mål är att främja en hållbar utveckling och på så sätt tillförsäkra kommande generationer en hälsosam och god livsmiljö. Enligt 1 kap 1§ skall miljöbalken tillämpas så att.:

Människans hälsa och miljön ska skyddas mot störningar
Natur- och kulturområden ska skyddas och vårdas
Den biologiska mångfalden ska bevaras
En god hushållning av mark och vatten ska tryggas
Återanvändning och återvinning ska främjas

De allmänna hänsynsreglerna

De allmänna hänsynsreglerna, som tas upp i 2 kap i miljöbalken, innebär en del nyheter jämfört med den gamla vattenlagstiftningen, som främst tog hänsyn till ekonomiska och tekniska aspekter. Några av de viktigaste hänsynsreglerna är bevisbördereglerna, kunskapskravet och försiktighetsprincipen. De allmänna hänsynsreglerna ligger till grund för all vattenverksamhet liksom för allt som omfattas av miljöbalken. Särskilda hänsynsregler för vattenverksamhet regleras också i lagen om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (SFS 1998:812).

Bevisbörderegeln 2 kap,1§

I den gamla vattenlagstiftningen låg bevisbördan på den som led skada. Nu är det den som är verksamhetsutövare som är skyldig att bevisa att miljöbalkens regler följs (kap 2 1§). Detta gäller även verksamhet som redan är utförd och som antas ha orsakat någon skada. Man måste därför ha klart för sig vilka effekter en åtgärd får innan man utför den. Till exempel skall den som tar vatten från en å till bevattning, kunna bevisa att uttaget inte ger upphov till skada vare sig på naturmiljön eller enskilda intressen.

Kunskapskravet Kap 2, 2§

Syftet med denna bestämmelse är att kunskap skall gå före handling och att skador och olägenheter därmed skall förebyggas. Den som bedriver en verksamhet eller genomför en åtgärd är således skyldig att först ta reda på vilken påverkan den kan ha på miljön och vad som kan göras för att begränsa eventuella negativa effekter. Hur högt kravet på kunskap ställs beror på verksamhetens art och omfattning. Bestämmelsen riktar sig till alla människor oavsett om det är fråga om näringsverksamhet eller en handling i det dagliga livet.

I samband med en tillståndsprövning ska den sökande bland annat redovisa vilka miljöeffekter verksamheten kan medföra. Om erfarenheter från liknande verksamheter saknas kan krav ställas på att kunskapsläget förbättras genom att den sökande genomför egna utredningar och undersökningar som i regel redovisas i en miljökonsekvensbeskrivning (MKB, kap 6 miljöbalken). Man är dessutom skyldig att hänga med i kunskapsutvecklingen. Det kravet gäller även för icke tillståndspliktig verksamhet. Kraven på verksamhetsutövarens egenkontroll har skärpts och preciserats i egenkontrollförordningen (SFS1998:901).

Försiktighetsprincipen

Försiktighetsprincipen är miljöbalkens grundläggande hänsynsregel och innebär att redan risken för att en skada eller olägenhet uppkommer, medför en skyldighet att vidta åtgärder som behövs för att negativa effekter på hälsa och miljö ska hindras. Det kan

t ex vara fråga om tekniska åtgärder, metodval, begränsningar av verksamheten, råvaru- och bränsleval, användning av reningsutrustning mm. Man måste till exempel ta hänsyn till fiskvandring och fåglars häckningsperioder vid arbete i vatten.

Skydd av naturområden

Miljöbalken innehåller bestämmelser om skydd av områden med höga kultur- och naturvärden. Skyddsbestämmelserna innebär restriktioner för allmänhet och markägare vid nyttjandet av de skyddade områdena. Exempel på skyddsområden är strandskyddsområde, nationalpark, natur- och kulturreservat, biotopskyddsområde, samt växt och djurskyddsområde. Inom EU- skapas för närvarande ett europeiskt ekologiskt nätverk med skyddade områden, sk Natura 2000-områden. Nedan beskrivs närmare strandskydd och biotopskydd.

Strandskydd

Längs hav, sjöar och större vattendrag råder strandskydd. Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vattnet för djur- och växtlivet (kap 7, 13§). Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 m från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde). Ibland kan särskilt utvidgande av strandskyddet finnas upp till 300 m från stranden (kap.7,14§). De flesta åar och större diken är strandskyddade. Vissa sträckor har ett starkare skydd.

Inom strandskyddsområde får bland annat inte en anläggning eller anordning utföras om den hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där man annars hade kunnat färdas fritt. Livsmiljön för djur och växter får inte heller försämras (kap 7, 16§). Dispens från strandskyddsbestämmelserna måste alltid sökas om t ex en våtmark ska byggas inom strandskyddat område.

Biotopskydd

Biotopskyddet är ett områdesskydd som finns i miljöbalkens sjunde kapitel och som ska skydda olika typer av småbiotoper som har stor betydelse för den biologiska mångfalden. Bl a finns ett generellt biotopskydd för alla småvatten och våtmarker på jordbruksmark, jämte alléer, odlingsrösen och stenmurar. Länsstyrelsen har dessutom möjlighet att i enskilda fall förklara naturliga bäckfåror, rik- och kalkkärr i jordbrukmarksamt samt vissa andra områden som biotopskyddsområden. Biotopskyddsområden får inte skadas genom någon typ av ingrepp eller arbetsföretag som t ex schaktning, igenfyllning, stenuppläggning, trädfällning mm. Man får inte heller gödsla biotopskyddade naturbetesmarker, så floran skadas eller plantera in främmande växt- och djurarter. Arbeten som inte skadar biotopen eller som görs för att vårda och bevara den är däremot tillåtna. Vid ingrepp i en naturmiljö som ett öppet dike, en stenmur eller en fin betesmark krävs alltid dispens från biotopskyddsbestämmelserna hos länsstyrelsen. Dispens kan lämnas, men ibland med vissa krav på anpassningar av den planerade anläggningen. Det kan t ex gälla en fisk- eller bottenfaunapassage i ett dike eller vid anläggning av en våtmark.

Vattenverksamhet

Bestämmelser om vattenverksamhet finns i miljöbalkens 11:e kapitel. Vattenverksamhet är tillståndspliktig om det inte är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas av verksamheten.

Med vattenverksamhet menas allt byggande i vattenområden, utrivning av befintliga vattenanläggningar, bortledning av grundvatten, tillförsel av vatten och markavattning. Ett vattenområde definieras som ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd.

Vattenverksamhet får bara bedrivas om fördelarna från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna och de skador och olägenheter som uppkommer. Syftet med bestämmelsen är att hindra vattenverksamhet som inte är samhällsekonomiskt motiverad.

En vattenverksamhet får inte heller försvåra någon annan verksamhet som främjar allmänna eller enskilda ändamål av vikt och som i framtiden sannolikt kan antas beröra samma vattentillgång.

Ansökan om tillstånd för vattenverksamhet, liksom många andra tillståndspliktiga miljöärenden, prövas av miljödomstolen och för skånska tillståndsärenden sker en sådan prövning av miljödomstolen i Växjö. Ansökningar om markavvattning prövas dock i de flesta fall av Länsstyrelsen. För vissa delar av miljölagstiftningen har ansvar för prövning och tillsyn delegerats till kommunerna.

Många verksamheter av mindre omfattning som idag sker inom vattenområden kan definieras som vattenverksamhet men har inte tillståndsprövats i miljödomstolen. Detta beror på att verksamhetsutövaren har bedömt att enskilda eller allmänna intressen inte påverkas negativt av verksamheten. Skulle olägenheter uppstå av en anläggning som inte tillståndsprövats i miljödomstolen har markägaren det rättsliga ansvaret för följderna. Det kan alltså vara en trygghet för markägaren att få en vattenanläggning lagligförklarad i miljödomstolen.

Den som äger en vattenanläggning (anläggning som kommit till genom vattenverksamhet), t ex en kvarndamm är även skyldig att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressena genom ändrade vattenförhållanden. Bestämmelsen gäller oavsett om tillstånd för anläggningen har meddelats eller ej. Med underhåll menas både löpande reparationer som att bygga om uttjänta anläggningar.

Det är upp till verksamhetsutövaren att avgöra om en tillståndsprövning skall ske. Länsstyrelsen kan dock ge råd om verksamheten kan definieras som en ”vattenverksamhet” och om det är risk för att allmänna eller enskilda intressen kan skadas.

Exempel på vattenverksamhet

Byggande i vatten (kan t ex vara ett dämme, en våtmark eller en fiskväg)
Utrivning (t ex borttagande av ett vadringshinder som ett dämme vid en kvarndamm)
Fyllning och pålning i vattenområde (fyllning på fuktig mark intill ett vattendrag)
Grävning, sprängning och rensning i vatten (kan vara en våtmarksanläggning eller restaurering av en åslinga eller fiskväg)
Åtgärder som syftar till att ändra vattnets djup och läge (kan vara anläggning av en miljödamm, stentrösklar, breddning, fördjupning eller rätning av ett dike)
Bortledande av grundvatten (exempelvis för bevattning)
Tillförsel av vatten genom t ex infiltration (t ex reningsanläggning för dricksvatten)
Markavvattning (exempelvis nydikning, kulvertering, kraftig rensning/fördjupning av dike, oavsiktlig markavvattning av fuktigt område i samband med schakt för våtmark/miljödamm)
Ovan nämnda exempel på verksamheter är tillståndspliktiga och skall prövas av miljödomstolen om det inte är uppenbart att inte allmänna och enskilda intressen skadas. De flesta mindre damm- och våtmarksanläggningar som utförts under den senaste tioårsperioden har dock inte prövats av miljödomstolen eftersom man har bedömt att det inte sker någon negativ påverkan på andra intressen. Vattenuttag till bevattning från ett mindre vattendrag kan orsaka ansträngda förhållanden för fisk och andra organismer, vilket innebär att allmänna intressen kan skadas och att verksamheten borde tillståndsprövas. Endast en bråkdel av bevattningsuttagen har emellertid prövats enligt vattenlagen eller miljöbalken.

Dikningsföretag

I Sverige finns omkring 30 000 lagstadgade dikningsföretag varav många finns här i Skåne. Ett dikningsföretag kan ha alltifrån två till flera hundra delägare (sakägare) som alla har en ”båtnadsandel” (nyttoandel) av avvattningen. Vid ägarskifte följer skyldigheten att delta i företaget med fastigheten. I dikningsföretagets handlingar finns en kostnadsfördelning för avvattningen och de löpande underhållskostnaderna som har fastlagts vid en förrättning enligt vattenlagen ( från 1918 eller 1983) eller dikningslagen (från 1879).

Dikningsföretaget är en juridisk person som har laga kraft för all framtid såvida det inte kan anses övergivet, vilket måste fastställas i domstol. Dikningsföretaget har skyldighet att se till att vattendraget fastställda bottendjup bibehålls. Delägarna skall utse en styrelse och en syssloman som löpande tar hand om rensning, kallelse till årsmöten, förrättningssammanträden, kontakt med övriga intressen mm. Länsstyrelsen ansvarar för tillsynen av dikningsföretagen.

Ansökan till miljödomstolen

En ansökan till miljödomstolen föregås av ett samråd med länsstyrelsen enl 6 kap §§ 4-6 MB. Samrådet sker genom ett möte på länsstyrelsen där projektet presenteras. Inför samrådsmötet bör sökanden redovisa uppgifter om den planerade verksamheten vad beträffar lokalisering, utformning, eventuella samråd med enskilda intressen och eventuell miljöpåverkan. Länsstyrelsen gör därefter en bedömning om miljöpåverkan är betydande eller inte. Om länsstyrelsen bedömer att det är frågan om en betydande miljöpåverkan, skall ett utökat samråd ske (med bl a stat, kommun, och allmänhet). Det ställs då också krav på en mer omfattande miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Om länsstyrelsen bedömer att miljöpåverkan inte är betydande krävs sålunda inget utökat samråd och inte heller en så omfattande miljökonsekvensbeskrivning.
Ansökan kan nu lämnas in till miljödomstolen. I denna skall framgå tydligt vad det är man avser att söka tillstånd för d v s vilka yrkanden man har. Vidare skall bl a ingå en redogörelse för hur man skall följa de allmänna hänsynsreglerna, en teknisk beskrivning, en sakägarförteckning, uppgifter om genomförda samråd och en miljökonsekvensbeskrivning.
Miljödomstolen kungör ärendet i pressen där allmänhet och intresseorganisationer mm har möjlighet att inkomma med yttranden. Ansökan skall under kungörelsetiden finnas tillgänglig för alla hos en aktförvarare. Miljödomstolen kallar sedan sökanden, sakägare och länsstyrelsen m fl till förhandling som i regel äger rum i närheten av den plats där verksamheten planeras så att denna kan besökas i fält. Efter förhandlingen meddelas domen, där b l a vilkoren för anläggningen är formulerade. Endast sakägare har möjlighet att överklaga domen. Kostnaderna för en miljödom utgörs av kostnaderna för framtagningen av ansökan där bl a experthjälp kan behövas för den tekniska beskrivningen och miljökonsekvensbeskrivningen (MKB:n). Därutöver tillkommer en avgift till miljödomstolen liksom kostnaden för kungörelsen i tidningar. Om ansökan avslås tillkommer kostnader för sakägarnas medverkan och eventuella juridiska ombud.

Att söka omprövning av ett dikningsföretag

Omprövningar av dikningsföretag görs ofta i samband med till exempel vägbyggen där ökad avrinning från vägen innebär att flödeskapaciteten på en dikessträcka måste anpassas till de ändrade förhållandena. Framöver kommer omprövningar i samband med våtmarksanläggningar troligen att bli allt mer aktuellt då . Endast delägare i dikningsföretaget (sakägare) har ”rådighet” att ansöka om omprövningsförrättning. En delägare kan t ex ansöka om omprövning om han/hon anser att kostnadsfördelningen bör ändras, om en våtmark skall anläggas eller en kulvert skall brytas upp inom dikningsföretagets sträckning. Det krävs också en omprövning om vattnets läge och höjd ändras eller om båtnaden (markavattningsnyttan) förändras. Likaså om markavvattningsnyttan förändras och därmed den så kallade ”båtnadsfördelningen” i dikningsföretaget.
Vid omprövning av dikningsföretaget vänder man sig till länsstyrelsen som vidarebefordrar ärendet till miljödomstolen om mer än en markägare berörs. Miljödomstolen utser en markavvattningssakkunnig som bl a finns på Jordbruksverkets vattenenhet. Den markavvattningssakkunnige gör en utredning om de tekniska frågorna, t ex hur brett ett dike skall vara. Ärendet kungörs sedan i de största tidningarna inför domstolsförhandlingen. Kostnaderna för omprövningen betalas av sökanden. Är alla berörda i dikningsföretaget överens kan ärendet klaras av snabbt och smidigt. Den största kostnaden är i regel den markavvattningssakkunniges utredning. Blir det en tvist mellan två parter i domstolen kan däremot domstolsförhandlingen bli en lång och kostsam historia. Länsstyrelsen och Naturvårdsverket har numera möjlighet att söka omprövning av ett dikningsföretag till förmån för allmänna intressen, t ex i samband med ett våtmarksprojekt.
Omprövningen får då inte innebära allt för omfattande ändringar av det ursprungliga dikningsföretaget. En möjlighet för en kommun att få till stånd en omprövning är i först hand att övertala dikningsföretagets delägare att lämna in en ansökan. En omprövning av ett dikningsföretag kan också ske i samband med en miljödomstolsprövning av t ex en våtmarkanläggning eller ett meandringsprojekt. Staten, kommunen eller vattenförbunden har rådighet att bedriva vattenverksamhet som är förenligt med de allmänna intressena, och kan därför stå som sökanden vid en tillståndsprövning av te x en våtmarksanläggning, trots att denna ligger på privat mark.

Åtgärden ska vara samhällsekonomiskt motiverad. Vattenverksamhet får bara bedrivas om fördelarna från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna och de skador och olägenheter som uppkommer

Samråd

Enligt Miljöbalkens 12 kap 6§ gäller samrådsplikt för alla verksamheter som ”väsentligt förändrar naturmiljön”, såvida de inte tillståndsprövas enligt andra bestämmelser i Miljöbalken. Inför alla sådana åtgärder skall därför en samrådsansökan lämnas in till länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan därvid förelägga den som sökt samrådet att vidta olika åtgärder för att begränsa skadan på naturmiljön. Vid prövningen tas hänsyn till kulturmiljövärden, naturvärden, biotopskydd, strandskydd, fiskeintressen och t ex allmänna intressen som kablar och översiktlig planering. Samråd enligt 12 kap 6§ innebär inte att tillstånd till vattenverksamhet erhålls och skall inte förväxlas med samrådet enligt 6 kap 4§ som skall ske inför en ansökan om tillstånd till vattenverksamhet. Exempel på åtgärder som kräver samråd enligt 12 kap 6§ är anläggning av dammar och våtmarker.

Det är alltid viktigt att samråda även med andra intressen som kan beröras av en planerad verksamhet eller åtgärd. Det kan t ex gälla grannen som bor eller brukar marken intill och föreningar som vägföreningar, den lokala naturskyddsföreningen samt fiskevårdsföreningen. Om verksamheten ligger i anslutning till en allmän väg bör vägverket informeras. Man är också skyldig att kontakta ledningsägare gällande el, tele, vatten och avloppsledningar som kan finnas i området. Ett samråd med dikningsföretaget är också mycket viktigt.

Våtmarksanläggning

Om en anläggning av en våtmark eller damm inte bedöms skada enskilda eller allmänna intressen räcker en prövning hos länsstyrelsen enligt 12 kapitel 6§. Råd i det enskilda ärendet bör man kunna få hos länsstyrelsen. Samrådsansökan skall innehålla en karta och en skiss över hur dammen eller våtmarken är tänkt.

Man skall bl a ange mängden schaktmassor och var de skall läggas samt hur vattnet leds till och från våtmarken. En särskild anmälningsblankett kan skickas efter från länsstyrelsen.

Anläggning av lekbottnar, ståndplatser och strömkoncentratorer

Oftast räcker ett samråd med länsstyrelsen. Ingår sträckan i eller ligger strax nedströms ett dikningsföretag krävs samråd även med dikningsföretaget.

Om åtgärden innebär en dämning av vattenflödet Skall botten höjas i vattendraget räknas restaureringen som vattenverksamhet eftersom dämning uppströms troligen blir följden. Detta innebär att ärendet skall prövas av miljödomstolen om det finns risk att enskilda eller allmänna intressen skadas. Råd kring detta bör man kunna få från länsstyrelsen eller miljödomstolen.

Anläggande av nya fiskvägar och fisktrappor, liksom utrivning av vandringshinder skall i regel prövas av miljödomstolen. Börja dock alltid med att kontakta länsstyrelsen.

Utsättning av fisk och kräftor

Utsättning av fisk och kräftor i vattendrag eller i en damm kräver särskilt tillstånd enligt fiskeriförordningen hos länsstyrelsen. Bestämmelserna innebär bland annat att för landet främmande arter inte får planteras ut. Utplantering får inte göras om det skadar ett riksintresse, t ex en skyddsvärd eller hotad art. Detta gäller t ex flodkräftan vid utplantering av signalkräftor i ett vattensystem. Fisk som planteras ut ska vara fri från smittsam sjukdom och komma från odling som är ansluten till fiskhälsokontrollen.

Anmälningsplikt vid rensning

En rensning till fastställt djup längs en å- eller dikessträcka som ingår i ett diknings- eller regleringsföretag, måste i förväg anmälas länsstyrelsen. Tillstånd behövs inte, men de allmänna hänsynsreglerna måste följas. Om vattendraget inte rensats på länge, (20-30 år) kan ibland vattenområdet med omliggande marker sägas ha trätt in i ett ”nytt naturtillstånd”. Då krävs ett fullständigt samråd med länsstyrelsen och eventuellt dispens från markavvattningsförbudet.