Del 1: Åar i jordbruksbygd - Livet i ån

Vattendragets ekologi Ett vattendrag utgör ett eget ekosystem där floran och faunan är anpassade till miljön i det rinnande vattnet, som på många sätt skiljer sig från stillastående vatten- miljöer. Det rinnande vattnet är som regel kallare och mera syrerikt, framför allt i avrinningsområdets övre delar. Den största skillnaden ligger dock i vattnets rörelse. Bottenlevande smådjur som bor i vattendraget (den så kallade bottenfaunan) löper ständigt risken att svepas bort med strömmen och har ofta utvecklat olika metoder för att hålla sig kvar. Några arter är mycket platta och håller sig tätt mot botten där strömmen är svagare. Vissa har utvecklat olika typer av griporgan, t ex en del nattsländelarver som har kitinhakar i spetsen på bakkroppen. Åter andra arter håller sig kvar genom att bygga hus av sten och sand, som de sedan bor i, eller genom att spinna säkerhetslinor av silkestrådar. Knottlarver spinner ofta hela silkesmattor på stenarna, som de sedan hakar sig fast i. Många fiskar har också anpassat sig till ett liv i rinnande vatten. Till exempel är fiskarter som uppehåller sig i strömmande vatten ofta mer strömlinjeformade än fiskar som främst lever i stillastående vatten. Trots anpassningarna att hålla sig kvar är det många smådjur som, avsiktligt eller av misstag, förs med strömmen. Dessa djur brukar kallas för driftfauna. En del av individerna i driftfaunan kan ta sig ner till botten igen längre nedströms, medan andra äts upp av fiskar, eller sveps vidare med strömmen. Energiflödet, eller flödet av organiskt material, i ett vattendrag är också annorlunda än i många andra ekosystem.

En stor del av den energi och näring som omsätts i vattenekosystemet kommer från land som löv, grenar eller annat organiskt material. På bilden Tjutebäcken i Rååns avrinningsområde.

Det enkelriktade vattenflödet gör att energi ständigt förs bort från systemet, i form av organiskt detritus (nedbrytningsprodukter som svävar i vattnet) och driftfauna. Vattendragets egen primärproduktion, d v s vattenvegetationens tillväxt, är dessutom ofta liten, framför allt i mindre bäckar högt upp i avrinningsområdet. Det rika djurlivet i små bäckar är därför till stor del beroende av den energi som tillförs från land, bl a i form av löv och andra växtdelar. När dessa hamnar i vattnet tas de först om hand av så kallade sönderdelare, t ex husbyggande nattsländor som både äter och bygger sina bon av växtdelarna. Det organiska materialet blir sedan allt mer finfördelat ju fler led det passerar i näringskedjan.

Sjöar tillför också mycket energi till nedströms liggande vattendrag, bl a i form av plankton. Nedströms sjöar finns därför ofta mycket filtrerare, dvs djur som livnär sig på plankton och detritus, som de fångar genom att filtrera vattnet med hjälp av nät eller tentakler.

Hur livsmiljön ser ut under ytan i det rinnande vattnet beror i hög grad på strömhastigheten, bottenstrukturen, ljustillgången samt vattnets kemiska och fysikaliska sammansättning. Där vattnet är starkt strömmande bildas hårda stenbottna. Dre finare partiklarna sköljs bort av strömmen. I vattendragets lugnflytande partier avsätts partiklarna och mjukbottnar bildas. Dessa olika bottentyper får helt olika bottenfaunasamhällen.

Även fiskfaunan skiljer sig kraftigt mellan strömmande och lugnflytande vattendrag. I lugnflytande partier i huvudfåran påminner fiskfaunan mycket om den i en sjö. Här finns gädda, aborre, och mört. I mer snabbt strömmande vatten hittar man istället arter som öring, grönling och elritsa.

I kalla, snabbt strömmande och relativt näringsfattiga vatten, som förekommer i vattensystemets övre delar, saknas i stor utsträckning högre vattenväxter. Vattenvegetationen utgörs här främst av alger och mossor som sitter fästade på bäckbottnen eller på stenar i vattendraget. I lugnflytande näringsrika åar på slätten finns däremot ofta en riklig växtlighet med täta vassar längs åstränderna och ibland även undervattensvegetation. Undervattensvegetationens utveckling är beroende av ljustillgången. Eftersom åarna för med sig en mängd partiklar av olika slag, har de ofta ett ganska grumligt vatten, där ljuset blir en begränsande faktor. Växtplankton har lättare att utnyttja ljuset eftersom de svävar fritt i vattnet. De förekommer huvudsakligen i sjömiljö, men kan även tillväxa i stora slättåar under perioder med låg strömhastighet.

I det rinnande vattnets ekosystem är aktiviteten hög året runt. Många insekter övervintrar som larver på vattendragets botten.

Vattendraget är ett ekosystem som hela tiden påverkas av vattnets rörelser. Detrituspartiklar och plankton som driver med strömmen utgör huvudföda för många organismer. Den frilevande nattsländelarven Hydropsyche spinner fina nät som liknar ett fiskenät i miniatyr där organiska partiklar fångas in.

Knottlarven spinner en silkesmatta på stenarna vid botten, där den hakar sig fast. Den har fina fjäderformade tentakler med hundratals små fångstarmar. Snabbare än ett öga hinner uppfatta fångar den sitt byte när det "driftar” förbi.

Vattenväxter

Olika växtgrupper

Vattenväxter kan grovt delas in i tre grupper, beroende på hur de växer. Övervattensväxter, som är rotade i vattnet, men sticker upp ovan ytan, flytbladsväxter, som flyter på ytan, samt undervattensväxter som växer helt och hållet under vattnet. Till den första gruppen hör bla kaveldun, jättegröe, vass och stor igelknopp, som alla är vanliga längs åstränder i slättområden. Den kanske vanligaste flytbladsväxten i västskånska åar är gäddnate och andra exempel på flytbladsväxter är vit och gul näckros, vattenpilört, dyblad och andmat.

Där undervattensvegetation förekommer består denna oftast av långa, slingrande växtarter med många, fint flikade blad. Sådana växter kallas långskottsväxter. Vanliga långskottsväxter är bl a axslinga, kransslinga, hornsärv, nateväxter och möjor. En annan långskottsväxt är vattenpest. Denna art har kommit till Sverige i sen tid och i Skåne sågs vattenpest för första gången 1881. I Sverige förekommer enbart honplantan av vattenpest och arten kan därför bara sprida sig vegetativt och inte med hjälp av frön. Trots detta har vattenpest lyckats sprida sig snabbt och arten är numera mycket vanlig i de västskånska slättåarna.

Bredkaveldun med sina karaktäristiska cigarrformade blomställningar, är mycket vanlig i näringsrika, skånska vattendrag.

Gäddnate är kanske den vanligaste flytbladsväxten i västskånska åar. Vattenpilört är vanlig i diken, åar och sjöar men kan även växa på land.

Blomvass (med den rosa blomställningen) är starkt knuten till slättbygden och de stora ådalarnas näringsrika lerjordar. I bilden syns också andmat (flytande på ytan) och svalting (i förgrunden).

En annan typ av undervattensväxter är de mer lågvuxna kortskottsväxterna, som sitter i tuvor på bottnen. Kortskottsväxter finns mest i näringsfattiga vatten och är inte så vanliga i slättåar. Ett undantag är den lilla nålsäven, som växer även i näringsrika vatten, och som vid lågvatten ibland kan ses ovan vattenytan på betade stränder.

Även mossor kan växa nere i vattnet. Ett exempel är näckmossa, som förekommer i vattendrag, med klart och rent vatten. Näckmossan kräver ett fast substrat att fästa på, t ex sten. Den fäster mycket hårt mot underlaget och klarar på det sättet att sitta kvar även vid höga flöden, då strömmen är stark.

Stor artrikedom

Artrikedomen av vattenväxter kan vara stor i västskånska vattendrag. Detta beror till stor del på det milda klimatet och generellt sett ökar antalet vattenväxter ju längre söderut i Sverige man kommer. Jämfört med vattendrag i urbergsområden har slättåarna också en annorlunda och oftast rikare artsammansättning, på grund av att vattnet är mer näringsrikt och kalkhaltigt.

Exempel på arter som saknas i urbergstrakter, men som är ganska vanliga i västskånska slättåar är pilblad och blomvass.

Bestånd av stor igelknopp i Saxån vid Trollenäs. Stor igelknopp trivs på lerbottnar i näringsrika vatten, och är vanlig i västskånska åar.

Bladvass bildar ofta täta bestånd längs ohävdade åstränder, sjöar och våtmarker i Skåne.

På lugnflytande sträckor med någorlunda klart vatten kan det finnas rikligt med undervattensvegetation i ån. I näringsrika vatten dominerar långa slingriga arter (s k långskottsväxter). Tre av de vanligaste långskottsväxterna är hornsärv (A), axslinga (B) och vattenpest (C).

Bottenfaunan

Nere i ån lever en mängd olika bottenlevande småkryp. Bland annat tillbringar många sländor, mygg, knott och andra insekter en stor del av sina liv som larver eller nymfer nere i vattendragen, innan de utvecklas vidare till flygande insekter. Andra småkryp lever hela sina liv nere i vattnet, t ex iglar,märlkräftor, sötvattensgråsugga, sötvattenssnäckor, musslor och glattmaskar. Alla dessa smådjur på botten av vattendraget kallas gemensamt för bottenfauna.

Vilka arter som ingår i bottenfaunan varierar kraftigt beroende på strömhastighet, bottnens utseende med mera. Sten- och grusbottnar i snabbt rinnande vatten har ofta en artrik och varierad bottenfauna, bl a på grund av att här finns ett stort antal habitat (boplatser) där många olika arter kan finna livsrum. Syresättningen av bottnen är också oftast god, varför många syrgaskrävande arter, som olika sländlarver, trivs bra. På rena sandbottnar finner man däremot sällan en artrik fauna, därför att sedimentet rörs om hela tiden, och det blir svårt för djuren att hålla sig kvar. På lösa mjuka bottnar med dy och mycket organiskt material påträffas främst djur som tål låga syrgashalter och höga organiska belastningar t ex fjädermygglarver, iglar och sötvattensgråsugga.

Många av insekterna som vi ser svärma omkring i luften har tillbringat större delen av sitt liv på åbottnen som larver. Fjädermyggans larv (överst) kan leva månader eller år i bottenslammet innan den kläcks till en flygande fjädermygga, som endast lever några få dagar, då den parar sig och lägger ägg. Detsamma gäller flicksländan Ischnura elegans (till vänster) vars larv (nedre bilden) är betydligt mer anonym än de vuxna sländorna, som här ses para sig.

Tostarpsbäcken ser idyllisk ut. Men skenet bedrar. Bäcken är artfattig med endast ca 20 bottenfaunaarter. Detta bero på att bäcken, endast ca en km uppströms denna lokal, är rätad och fördjupad och helt omgiven av åker (se övre bilden). Bottenfaunasamhället är därför starkt jordbrukspåverkat. Utan denna påverkan hade bäcken troligen haft dubbelt så många arter. Tostarpsbäcken - rätad, 1 km uppströms.

Bäcksländor, dagsländor och nattsländor Bäcksländor är renvattenkrävande arter som är typiska för steniga bäckar långt upp i avrinningsområdena. Däremot har bäcksländor nästan helt försvunnit från vissa kraftigt jordbrukspåverkade vattendrag. En orsak till detta är att det allt intensivare åkerbruket bidragit till en uppslamning av vattendragen, som gjort bottnarna mindre lämpliga för bäcksländor. En annan orsak till minskningen är att landskapet runt vattendragen blivit torrare och blåsigare. De vuxna bäcksländorna, som är dåliga flygare och känsliga för uttorkning, förs därmed lätt ut på åkermarken med vindarna och klarar sedan sällan att ta sig tillbaka till vattendraget. Detta innebär också att bäcksländor har svårt att återkomma i vattensystem där de en gång har försvunnit. Bäcksländan Taeniopteryx rebulosa är en av de få bäckslande- arter som förekommer i de sydvästskånska åarna. Bäcksländor är också känsliga för syrgastärande föroreningar i vattnet och är därför en bra indikatorgrupp för organisk förorening (t ex utsläpp från reningsverk eller enskilda avlopp). Dagsländor är mycket känsliga för flera olika typer av föroreningar och kan sägas vara bra indikatorer för rent vatten i allmänhet. Dagsländorna trivs på stenar eller i vattenvegetation där de lever av påväxtalger. Liksom bäcksländorna har även dagsländorna svårt att sprida sig i den torra helåkersbygden. Det är kanske därför ingen slump att den vanligaste sländarten i åkerbygd, Baetis rhodani, just är en art som kan flyga långt. Denna art har också flera generationer under ett år, vilket gör att den lätt kan återkomma om den av någon anledning slagits ut. Bland nattsländorna finns också många föroreningskänsliga arter. I ett rent vattendrag kan det finnas uppemot 20 olika arter av nattsländor. I syd- och västskåne finner man dock sällan fler än tio arter i de större åarna eller fem i de mindre vattendragen.

Diket är en krävande livsmiljö, där vattenflöde och vattenkvalitet fluktuerar kraftigt. Ett lågflöde med klart vatten kan, efter några timmars regn, bytas mot ett högflöde med starkt grumlat vatten och höga halter av kväve och fosfor. Jordbruksdiket innehåller därför i regel tio till tjugo arter. Ofta dominerar sötvattensmärla (A) och dagsländan Baetis rhodani (B) helt.

Bottenfaunan som miljöindikator Bottenfaunan säger mycket om miljötillståndet i vattendraget. Föroreningar av vattnet leder som regel till minskad artrikedom. Ett kraftigt förorenat vattendrag har oftast en mycket artfattig bottenfauna, samtidigt som ett fåtal störningståliga arter förekommer i stor mängd. I vattendrag som är påverkade av reningsverksutsläpp eller andra organiska föroreningar finns t ex ofta massor av glattmaskar, iglar och sötvattensgråsuggor. Jordbruksdiken med extremt höga näringsämneshalter är ofta artfattiga och domineras ofta helt av sötvattensmärla och dagsländan Baetis rhodani. Vattnets näringshalt har en stor betydelse för bottenfaunans artsammansättning och biomassa. I Skånes jordbrukspåverkade vattendrag finns t ex ofta tio gånger så många individer per ytenhet som i Smålands näringsfattiga vattendrag. En svag näringsämnespåverkan kan ge en viss ökning av art- och individantalet i ett vattendrag. Om föroreningsgraden blir för stor minskar emellertid artrikedomen snabbt, i takt med att känsliga arter börjar slås ut. I ett helt opåverkat vattendrag med goda bottenförhållanden kan bottenfaunan omfatta uppemot 70 olika arter. I sydvästra Skåne hittar man inga sådana opåverkade vattendrag. Normalt ligger artantalet i den skånska jordbruksån på mellan 30–40 arter. I mindre, rätade biflöden, där de kraftiga variationerna i vattenflöde, grumlighet, syre- och näringshalter innebär svåra påfrestningar för bottenfaunan, påträffas sällan mer än 20 arter. Även till synes opåverkade sträckor som omges av naturmark kan ha en artfattig bottenfauna, om vattendraget är påverkat av jordbruksmark längre uppströms.

Föroreningar i vattendraget leder normalt till minskad artrikedom. Samtidigt ökar ofta vissa störningståliga arter i antal, vilket kan göra att det totala individantalet ökar i förorenade vattendrag. Nedströms utsläppet försvinner renvattenarter som bäcksländor och bäckvattenbaggar, medan föroreningsgynnade arter som iglar och sötvattensgråsugga ökar betydligt i antal.

Dammussla och andra stormusslor

Samtliga av Sveriges åtta arter stormusslor kan påträffas i strömmande vatten. En av de vanligaste är allmän dammussla (Anodonta anatina), som trivs på olika typer av bottnar. Däremot får man leta mer efter de rödlistade och därtill fridlysta arterna tjockskalig målarmussla (Unio crassus) och flodpärlmussla (Margaritana margaritifera). Båda är knutna till rinnande vatten och missgynnas av föroreningar och försurning. Även årensningar och bevattningsuttag skadar musslorna. Igenslamning av bottnarna är också ett allvarligt hot, eftersom musslorna kräver ett syrerikt bottensubstrat. Undersökningar har visat att föryngringen av musslorna fungerar dåligt eller inte alls, vilket på sikt hotar bestånden. Endast en mussellarv på etthundra miljoner (1:100 000 000) utvecklas till en mussla. (Henriksson & Bergström 1997).

Stormusslorna är beroende av värdfiskar för sin reproduktion. Flodpärlmusslans värdfiskar är lax och öring. Målarmusslans larver kan utvecklas bl a på spigg, elritsa och abborre. Musslornas larver, glochidierna, fäster sig på värdfiskens gälar, där de växer till i ca 8-10 månader innan de släpper taget för att gräva ner sig i bottensedimentet. Flodpärlmusslan kan bli 100-200 år gammal, och är därmed ett av de mest långlivade djuren i den svenska faunan.

Flodpärlmusslan har under 1900-talet försvunnit från omkring hälften av sina kända förekomster. Även dessförinnan decimerades bestånden kraftigt av det utbredda pärlfisket. Idag finns flodpärlmussla kvar på några lokaler i Skåne, inom Helgeåns och Rönneåns vattensystem. Tjockskalig målarmussla är den mest hotade av våra stora sötvattensmusslor. Den har i Skåne påträffats i några biflöden till Kävlingeån och Saxån. Det mest skyddsvärda musselvattnet i Skåne är dock Vramsån i östra Skåne, där dammussla, flodpärlmussla och tjockskalig målarmussla förekommer.

Skal från vuxna musslor kan användas som ett miljöhistoriskt arkiv. Analys av musselskalets årsringar kan nämligen ge en beskrivning av vattendragets miljö under de år musslan levt.

Musslan lever en tid som parasit på fiskgälar innan den går vidare i sin livscykel. Olika musselarter föredrar olika fiskar t. ex. är öring och lax värdar för flodpärlmussla. Glochidielarverna syns som små vårtor på fiskens gälar. Tjockskalig målarmussla, en rödlistad art, har tidigare funnits i stort antal i de västskånska vattendragen men har minskat drastiskt. Den finns bland annat i Saxån. På Vramåns botten sitter det bitvis tätt med vuxna flodpärlsmusslor. Unga musslor saknas dock, vilket tyder på att fortplantningen inte fungerar.

Kräftan och pesten

Flodkräftan har minskat mycket kraftigt i Sverige till följd av kräftpesten och i Skåne finns den endast kvar i ett fåtal vattensystem. Kräftpest är en parasitisk algsvamp som växer in i kräftans skal och påverkar nervsystemet så att kräftan dör efter ett par veckor.

Kräftpesten kom till Sverige med en båtlast flodkräftor från Finland som inplanterades i Mälaren 1907. Till Kävlingeån nådde kräftpesten 1936. År 1969 började tillstånd ges att istället plantera ut signalkräfta, som trivs i ungefär samma miljöer som flodkräftan och som är resistent mot kräftpest.

Flodkrätftan (A) har en tagg vid sidan av huvudskölden, som signalkräftan (B) saknar. Signalkräftan har som vuxen vita fläckar på klorna.

Vad man inte förutsåg var att signalkräftan ändå bär på smittan och därför kan sprida sjukdomen till friska bestånd av flodkräfta. Signalkräfta får därför numera endast planteras ut i vatten där den inte kan hota kvarvarande bestånd av flodkräfta. Farhågor finns också att signalkräftan kan påverka hotade musselarter negativt genom att äta småmusslor. Observera att all utplantering av fisk, kräftor eller andra djur kräver tillstånd från länsstyrelsen.

Fisk

Den djurgrupp som kanske tilldrar sig det största intresset i ån är fisken. Fiskfaunan i åar och bäckar, är delvis densamma som i sjöar, men det finns även arter som enbart förekommer i rinnande vatten, t ex bäcknejonöga och elritsa.

Vissa arter är stationära, d v s de håller sig på ungefär samma plats i vattendraget under hela sitt liv. Andra arter, som t ex öring och ål, är vandrande arter som lever delar av sitt liv ute i havet. Fiskarnas vandring och spridning i vattendragen begränsas ofta av olika hinder. Ibland kan dessa hinder vara naturliga, t ex ett vattenfall, men betydligt oftare är det människan som skapat spridningsbarriärer, t ex i form av dämmen och kraftverksdammar, eller genom att kulvertera delar av ett vattendrag.

I mitten av 1990-talet genomförde forskare vid Ekologiska institutionen i Lund i samarbete med länsstyrelsen en omfattande inventering av fiskfaunan i Skånes åar och bäckar. Syftet var att bland annat se om den förbättrade vattenkvaliteten i vattendragen lett till förändringar i fiskfaunan sedan 1960-talet. De tio vanligaste arterna i Skåne, sett till antalet fyndplatser, var på 1960-talet (i fallande ordning): öring, småspigg, ål, bäcknejonöga, elritsa, storspigg, mört, id, gädda och stensimpa. I de västskånska åarna, där föroreningen var som allra störst, saknades dock öringen i stort sett helt på 1960-talet.

Undersökningen visade att flera förändringar av fiskfaunan har skett de senaste decennierna. I västra Skåne har den förbättrade vattenkvaliteten haft en tydlig positiv effekt och antalet fiskarter på de undersökta lokalerna hade ökat tydligt.

Öringen har också återkommit till Västskåne i stor skala. Öringen var därmed den art som ökat mest i Skåne mellan undersökningarna och öringen är också Skånes klart vanligaste fiskart i rinnande vatten idag.

Några arter tycks också ha minskat sedan 1960-talet. Framför allt gäller detta småspigg, nejonöga och id.

Mörten trivs i lite djupare åar och är ofta den vanligaste fiskarten på lugnflytande sträckor i åarnas nedre delar. Storlek 15-20 cm. Gäddan (A) är vår största fisk med en maxvikt på över 30 kg. Inte undra på att den ibland kallas för sötvattenskrokodil. Storlek 40–100 cm. Abborren (B) känns lätt igen på sina röda fenor och svagt randiga rygg. Den blir 15-25 cm lång.

Mört

Mörten trivs i lite djupare åar och är ofta den vanligaste fiskarten på lugnflytande sträckor i åarnas nedre delar. Små mörtar äter mest djurplankton. De kan även äta blågrönalger, vilket gör att den klarar sig bättre än många andra arter i starkt övergödda vatten.

Större mörtar är allätare och livnär sig, utöver djurplankton, bl a på småkryp och växtdelar som den letar efter genom att böka i bottensedimentet. Detta beteende har visat sig bidra till övergödningen av sjöar. Bökandet frigör nämligen näring, som finns inlagrad i sedimentet, till vattenmassan och grumlar dessutom vattnet. Genom att mörten äter djurplankton, bidrar den också till att öka växtplanktonblomningar.

Gädda

Gäddan är en karaktärsart i de stillaflytande västskånska åarna. Den är dock enormt anpassningsbar och kan leva i vitt skilda miljöer.

Gäddan är en glupsk rovfisk. Främst äter den abborre, ruda, braxen och mört, men en hungrig gädda slukar också andungar, sorkar, kräftor och grodor. Dess förmåga att hålla nere antalet djurplanktonätande fiskar ger positiva effekter i sjöar och dammar, t ex minskar växtplanktonblomningarna och därmed gynnas undervattensvegetation och småkryp.

Liksom öringen är gäddan mycket uppskattad av sportfiskare. Lödde å/Kävlingeån är kanske Sveriges bästa gäddvatten. Dessa vattendrag är även internationellt uppmärksammade för sina storväxta gäddor.

Abborre

Abborre är mycket vanlig i sjöar och i långsamt rinnande vattendrag. Den lever gärna i stim och förekommer ofta i stort antal. Små abborrar äter insekter och kräftdjur, medan de vuxna djuren lever på fisk såsom mört och löja. Abborren utgör en viktig föda för rovfiskar som t ex gädda.

Storspigg och småspigg

Storspigg och småspigg är relativt vanliga i vattendrag och dammar i Sydvästskånes slättbygder. De är känsliga för predation och konkurrens från andra fiskarter, och håller sig till områden med tät växtlighet om rovfisk finns i närheten. Småspigg är mycket tålig mot föroreningar. Detta gjorde att arten blev mycket vanlig när andra fiskar försvann från de västskånska vattendragen på grund av den kraftiga föroreningen på 1950- och 60-talen.

Spiggarna har ett ovanligt lekbeteende. Hannen bygger ett bo och lockar sedan dit en hona. Spigghonan simmar genom boet och lägger rommen i farten, medan hannen simmar efter och befruktar äggen. Han kör sedan iväg honan och vårdar äggen genom att fläkta friskt vatten över dem. Den första tiden efter äggen kläckts stannar hannen och vaktar ynglen.

Både storspigg och småspigg lever främst av djurplankton och bottenlevande insektslarver.

Öring

Öringen är Skånes klart vanligaste fiskart i rinnande vatten. Det är också den fisk som ökat mest i Skåne sedan 1960-talet. Orsaken till ökningen är framför allt den förbättrade vattenkvaliteten, som gjort att arten kunnat återkolonisera de syd- och västskånska vattendragen, där den på 1960-talet var helt utslagen.

Öringen trivs bäst i kallt och syrerikt vatten. Den är allra vanligast i strömvattenpartier lite högre upp i avrinningsområdena. Men öringen är mycket anpassningsbar och är väl spridd i vattensystemen.

En del öringar är stationära och lever hela sitt liv i det vattendrag där de fötts. Vissa bestånd vandrar en kortare sträcka, till en sjö eller större å, medan åter andra vandrar ända ut i havet. De som vandrar ut i havet, stannar i regel ett par år, tills de blir könsmogna, innan de åter vandrar upp i vattendragen för att leka.

Födan utgörs av både insekter, kräftdjur och fisk. Det är kräftdjuren (framför allt sötvattensmärla) som ger öringens kött dess rosa färg.

Öringen klarar att leva även i starkt jordbrukspåverkade vattendrag. Den hittar gott om föda även i de artfattiga dikena, där stora mängder sötvattensmärlor och dagsländor finns. Att öring finns i en bäck behöver alltså inte betyda att bottenfaunan är rik eller att vattnet i alla avseenden är rent.

Öringen har ökat kraftigt i antal och är Skånes vanligaste fisk i rinnande vatten. Den trivs bäst i kallt, syrerikt vatten, i strömvattenpartier lite högre upp i avrinningsområdena. Men den finns även i jordbruksdiken nära kusten. Storspigg känns lätt igen på sina tre ryggtaggar. Storlek ca 5–8 cm. Småspigg (nedre bild) har många ryggtaggar och blir ca 5-7 cm lång.

Elritsa

Elritsan är en liten, strömlinjeformad fisk med höga krav på vattenkvaliteten. I Skåne finns den nästan uteslutande i klart, kallt och syrerikt vatten med sand eller grusbotten. Den föredrar skogs- eller trädomgärdade åar och är vanligast högre upp i vattensystemen. I åarna nere på slätten saknas elritsa nästan helt, med undantag för Saxån-Braåns vattensystem, där den förekommer rikligt.

Elritsan lever oftast i stim och fiskarna kan kommunicera med varandra på kemisk väg. En skadad elritsa ger ifrån sig en doft som varnar det övriga stimmet, som snabbt kan söka skydd.

Elritsan är bland de mest försurningskänsliga fiskarterna och har de senaste 50 åren försvunnit från många försurningspåverkade små och mellanstora vattendrag i norra Skånes skogsbygd.

Elritsan finns bara i de mest opåverkade vattendragen. Den blir 9-12 cm lång. Grönlingen känns lätt igen på sina sex skäggtömmar. Den blir sällan längre än 10-15 cm.

Grönling Grönlingen var en raritet i Skåne på 1960-talet, men i takt med att vattenkvaliteten förbättrats har den ökat och förekommer nu tämligen allmänt i flera västskånska åar. Som exempel kan nämnas Råån, Saxån/Braån, Kävlingeån, Bråån, Klingavälsån, Höje å och Sege å. I övriga Sverige är dock arten mycket sällsynt och den är klassad som missgynnad på den nationella rödlistan. Grönlingen finns i samma typ av miljöer som öringen, det vill säga grunda, snabbt strömmande vattendrag med stenig botten. Den kan även förekomma på mjukbotten, där den gärna gräver ner sig.

Grönlingen är bottenlevande och söker sin föda genom att känna sig fram med de sex skäggtömmarna kring munnen, vilka fungerar som ett slags känselspröt. Födan består främst av insektslarver och sötvattensmärla. I dammar kan den också äta djurplankton. Organiska föroreningar och grumling av vattnet tål grönlingen relativt bra, den kan till och med utnyttja luftsyre. Den är däremot mycket känslig för tungmetaller som t ex zink och kadmium (Lundberg, S. 1998).

Sandkrypare

Sandkryparen, som är sällsynt i hela landet och klassad som missgynnad på den svenska rödlistan, finns i ett fåtal skånska vattendrag. Arten är t ex känd från flera lokaler i Saxån/Braån, ett par lokaler i Bråån, nedre delarna av Rönne å och Ottarpsbäcken, som är ett mindre biflöde till Råån. Sandkryparen trivs i strömmande åar, med botten av grus och sand. Man kan även finna den längs sandstränder i dammar. Rena sand- eller grusbottnar krävs för att reproduktionen ska lyckas.

Sandkryparen lever främst av bottenlevande smådjur som maskar, sötvattensmärlor, snäckor och insektslarver.

Ål

Ålen, Skånes landskapsfisk, föredrar slättåarnas nedre delar, där vattnet är varmast. Ålens överlevnadsförmåga, dess långa vandringar och frågetecknen kring fortplantningen har gjort arten sägenomspunnen. Troligen leker ålen i Sargassohavet utanför Västindien. De små larverna driver sedan med golfströmmen mot Europa och utvecklas till genomskinliga glasålar. När de når Europas kuster vandrar de vidare upp i vattendrag och sjöar. Här stannar de sedan hela sin uppväxttid, som normalt är cirka 10 – 15 år. Ålen kallas då gulål, och har gulaktig buk och mörkgrön rygg. När den långa vandringen tillbaka till lekområdet i Sargassohavet börjar, skiftar ålen utseende på nytt. Ryggen blir svart och buken silverglänsande. Dessa s. k. blankålar kan klara sig flera år utan mat. Gulålen äter småfisk och småkryp.

Ålen är skicklig på att ta sig fram i vattendragen och kan ibland till och med att krypa i fuktigt gräs förbi vandringshinder. Antalet uppvandrande ålar har minskat betydligt sedan mitten av 1900-talet.

Sandkryparen har en kort skäggtöm i varje munvinkel. Den blir 8-14 cm lång. Ålen är seglivad och kan bli 50 år gammal. Som blankål kan den leva flera år utan mat. Den blir upp till 1 m lång.

Åmaderna – där land och vatten möts

I de allra flesta vattendrag varierar vattenståndet och vattenlinjens läge kraftigt under året. Översvämningszonen (eller strandzonen), d v s den tidvis översvämmade zonen mellan hög- och lågvattenlinjen, kallas i Skåne ofta för mad. Åmaderna – förbindelselänken mellan vatten och land – är en viktig del av åns ekosystem.

De regelbundna översvämningarna av näringsrikt åvatten gör maderna till naturligt högproduktiva marker, med frodig växtlighet och riklig tillgång på småkryp. Därmed är de också ett viktigt skafferi för många fåglar och andra djur. Betade eller slåttrade åmader, med kortsnaggad grässvål, är till exempel mycket värdefulla för många vadarfåglar. Åmaderna har därför ett stort naturvärde, och är viktiga för den biologiska mångfalden.

Längs opåverkade åar i flacka slättbygder, där stora ytor i ådalen svämmas över under högflöden, kan åmaderna bli mycket vidsträckta. Idag har åmadernas utbredning nästan överallt reducerats kraftigt, till följd av utdikning och uppodling. Åregleringar har ofta gjort översvämningar mer sällsynta. Marken är täckdikad ända fram till åkanten och torkar upp tidigt om våren. Där ådalen är flack går åkern dessutom ofta ända fram till åfåran.

Kvarvarande ej upplöjda ådalar, med regelbundna översvämningar och slingrande åfåror, är därför av mycket stort natur- och kulturvärde. Särskilt gäller detta om ådalen betas eller slåttras och om marken ej är påverkad av konstgödning.

	Betet och trampet skapar jordblottor intill strandkanten. Här trivs småvuxna växter som inte kan hävda sig i högvuxen vegetation. De eroderade, trampade brinkarna har även ett stort värde för många insekter t. ex. vissa hotade skalbaggsarter.
Kvarvarande ådalar med regelbundna översvämningar och slingrande åfåror är av stort natur- och kulturvärde. På bilden: en åmad som tidvis översvämmas i Saxåns dalgång mellan Trä och Dösjebro.

Vegetationen på hävdade och ohävdade mader

Madernas utseende beror mycket på om de betas eller ej. Hävdade mader får en lågvuxen vegetation av starrarter, gräs och örter, som sträcker sig ända ut i vattnet.

Exempel på vanliga växtarter längs betade åstränder är hundstarr, mannagräs, bäckveronika, tiggarranunkel och kabbleka.

Om hävden upphör växer maderna snabbt igen och får en helt annan vegetation. Närmast vattnet bildas täta, högvuxna bälten av vass, rörflen och jättegröe och insprängda i dessa finns olika storvuxna örter som vattenmärke, svärdslilja, fackelblomster och rosendunört.

Innanför vassbältet breder ofta täta, meterhöga bestånd av starr, älggräs, rosendunört och brännässlor ut sig. Ofta sprider sig även videbuskar och pilträd över ohävdade mader.

Ogödslade och gödslade betesmarker

Ogödslade naturbetesmarker har ofta en artrik flora. Om betesmarken utsätts för någon form av gödning förlorar den emellertid snabbt det mesta av sitt naturvärde, eftersom ett fåtal arter helt tar överhanden och konkurrerar ut alla andra växter.

En gödslad betesmark känns lätt igen på den klargröna, frodiga svålen, som mest består av maskrosor, hundkex, nässlor, skräppor och bredbladiga gräs. Idag har många, före detta naturbetesmarker förstörts genom gödsling. De naturbetesmarker som ännu finns kvar längs slättbygdens åar har därför ett mycket högt naturvärde.

Kabbeleka är en vanlig växt på fuktiga näringsrika marker. Den fanns förr rikligt på maderna längs åarna. Huvudsyftet med skyddszoner är att skydda vattnet från bekämpningsmedel och jorderosion från angränsande åker. De har i regel inga botaniska värden men kan vara värdefulla för djurlivet, särskilt om de är bevuxna med träd och buskar.

Skyddszoner De senaste åren har en viss förbättring av miljön längs åstränderna skett, genom att skyddszoner i stor omfattning börjat anläggas mellan vattendragen och åkrarna, med hjälp av EU: s miljöstöd. Skyddszonerna, som oftast är sex meter breda, är insådda med gräsfröblandningar. De har som regel inga botaniska värden, men kan vara viktiga för fåglar och andra djur. Skyddszoner har också en positiv effekt på själva vattendraget som blir mindre utsatt för bekämpningsmedel och konstgödning som sprids på åkrarna.

Busk-och trädridåer längs ån eller diket ger många positiva effekter. Bl. a. underlättas vattendragets funktion som spridningskorridor för djuren.

Träd och buskar längs ån Små dungar av träd och buskar längs ån ger en variation i det annars ofta ensidiga landskapet i slättbygden. En grupp alar eller pilar intill ett vattendrag är värdefulla på många sätt. Träden ger skugga som motverkar igenväxning av vattendraget och håller vattentemperaturen nere, vilket är viktigt för fisken och bottenfaunan. Rötter som växer ner i vattnet bildar skydd och gömslen för livet i ån. Träd och buskar längs ån ger vindskydd och bidrar till en fuktigare strandmiljö. Detta underlättar för många djur, alltifrån insekter till större däggdjur, när de förflyttar sig längs vattendraget. Buskpartier är dessutom värdefulla häcknings- och uppehållsplatser för slättbygdens småfågla. Alkottarnas frön är viktiga som vinterföda för bl a grönsiskan.

Groddjur

Grodor, paddor och salamandrar är i hög grad beroende av vattnet i landskapet. Groddjuren söker sig i första hand till stillastående, fiskfria dammar och gölar med varmt vatten, och i mindre utsträckning till rinnande vatten.

Likväl är åarna och åmaderna viktiga för groddjuren, bland annat som övervintringsplats. Längs oreglerade vattendrag i slättområden skapar ån också hela tiden nya lekdammar genom att korvsjöar och höljor bildas när ån meandrar. Åmader som svämmar över på våren är attraktiva yngelplatser för många groddjur, inte minst för sällsynta arter, som strandpadda (eller stinkpadda som den också kallas), grönfläckig padda och lökgroda.

Groddjuren har gått starkt tillbaka i Skåne under de senaste decennierna, bl a på grund av att de naturliga översvämningarna längs slättåarna minskat och till följd av att märgelgravar och andra små vattensamlingar i jordbrukslandskapet, som betraktas som odlingshinder, systematiskt har fyllts igen.

Kvarvarande grodvatten i landskapet har därför ett högt naturvärde och är viktiga att värna.

Groddjuren har gått starkt tillbaka i Skåne under de senaste decennierna, bl a på grund av att de naturliga översvämningarna längs slättåarna minskat. Bilden visar en grönfläckig padda. Lökgrodor under parning. Lökgrodan är en av de arter som trängts undan kraftigt i samband med att småvatten har dikats ut. Den trivs i sandiga områden och förekommer fortfarande i bland annat Vombsänkan vid Revinge.

Fåglar

Slättån är mycket viktig för en mängd olika fåglar, som häckar, rastar och söker sin föda i vattnet eller strandzonen. Vissa arter trivs på betade åstränder, medan andra håller till i vassbälten och videsnår.

Vadarfåglar

Betade stränder i större ådalar är mycket attraktiva rast- och häckningsplatser för många vadarfåglar t ex. tofsvipa, rödbena och storspov. Vadarfåglar livnär sig på insekter och andra småkryp som de hittar i det fuktiga gräset och på upptrampade blöta marker längs ån. De är beroende av att betesdjuren håller stränderna öppna och försvinner om vegetationen skjuter i höjden. Brushane, rödspov, sydlig kärrsnäppa och sydlig gulärla är exempel på fåglar som minskat starkt på grund av att åmader odlats upp eller vuxit igen.

För att vadarfåglarna skall vilja häcka på en åmad bör det heller inte finnas några träd och buskar där kråkor och rovfåglar kan sitta och spana.

Vadarfåglarna kräver vidsträckta öppna fuktiga betade ängar utan träd för att häcka. Få sådana områden finns kvar i dagens avvattnade jordbrukslandskap.
En tofsvipa (övre) och en enkelbeckasin (nedre).	Änder Ån är också ett viktigt skafferi för flera andfåglar, t ex gräsand, kricka, bläsand och årta, Änderna äter bl a frön, växtdelar och smådjur på åmaderna och ute i vattnet. Många änder häckar också på lite tuvigare mader, där de kan gömma sina bon i skydd av vegetationen. Skedand

Småfåglar i vassen

Många sångare och andra småfåglar häckar i åarnas vassbälten, t ex sävsångare, kärrsångare och sävsparv. Vassfröna är också en viktig föda för många småfåglar, t ex skäggmes.

Häger

En karaktärsfågel i sydsvenska slättbygdsåar är hägern. Hägern kan ofta ses då den står blick stilla i vegetationskanten ute i ån och lurpassar på förbipasserande fisk som den fångar med snabba utfall av den långa näbben. Grodor, sorkar och andra småkryp ingår också i hägerns diet. Hägern häckar i träd, i kolonier som ibland kan ligga långtifrån vattnet.

Fåglar i forsen

På sträckor där åvattnet strömmar snabbare kan man träffa på strömstare och forsärla. Strömstaren vill helst ha snabbt rinnande vatten med steniga forspartier. Där dyker eller “promenerar” den ner i det strömmande vattnet och simmar fram längs botten i jakt på småkryp. Arten är vanligast i urbergstrakter, men förekommer även i slättbygden, framför allt under vintertid.

Kungsfiskaren - slättåns juvel

Kungsfiskaren är sällsynt och förekommer bara på ett begränsat antal lokaler i Sydsverige. Den trivs vid lugnflytande åar med klart vatten och eroderade strandbrinkar. Ån skall helst kantas av al och viden som erbjuder skugga och utsiktsplatser. Födan består främst av småfisk och insekter som den fångar genom snabba störtdyk ner i vattnet. I sandigar åbrinkar gräver den upp till meterlånga bogångar där den föder upp sina ungar.

Forsärlan föredrar grunda vattendrag i kuperad terräng, gärna skogsklädda bäckraviner. Akvarell av Peter Elfman.

Kungsfiskare, akvarell av Peter Elfman.

Däggdjur i ådalen

Idag har bristen på naturområden gjort ådalar och bäckraviner till generellt viktiga livsrum för slättbygdens däggdjur. Några av våra däggdjursarter är också direkt knutna till vattenmiljöer.

Utter: nästan helt försvunnen

Uttern har tidigare varit vanlig i hela Sverige. De senaste decennierna har den dock minskat kraftigt och i Sydsverige har den nästan helt försvunnit. Tillbakagången har fortsatt trots att uttern varit fridlyst i många år. Orsakerna är inte helt klara, men sannolikt spelar förstörelse av livsmiljöer stor roll. Eventuellt kan också ökad konkurrens från minken vara av betydelse. Uttern är en skicklig simmare och dykare. Den lever av fisk och smådjur som sorkar, grodor och insekter.

Vattensork

Vattensork är ganska flexibel i sitt val av livsmiljö, men uppträder i typiska fall intill vattendrag, dammar m m. Här vistas den mest nere i ett omfattande gångsystem som har en mängd mynningar ut i vattnet. Den kan också bygga bon av växtdelar i vassar. Vattensorken simmar bra och äter framför allt späda skott av bladvass, och andra växter.

Fladdermöss

En annan grupp däggdjur som i hög grad är beroende av vattendrag i jordbrukslandskapet är fladdermöss. Flera olika arter av fladdermöss jagar insekter över eller i omedelbar närhet av åar, framför allt på platser där ån kantas av trädridåer. De använder gärna äldre broar som sovplatser.

Vattennäbbmus

Vattennäbbmusen finns i hela Sverige. Den påträffas både vid rinnande och stillastående vatten och trivs vid stränder med mycket vegetation. Vattennäbbmusen är väl anpassad till vattenmiljön. Pälsen är tät och håller sig luftfylld när djuret simmar, vilket gör att näbbmusen flyter så bra att det nästan ser ut som om den går på vattnet. Från ytan gör den ibland små hopp, för att dyka ner till bottnen och söka föda.Den äter allehanda småkryp men även grodor och fisk. Vattennäbbmusens saliv innehåller ett förlamande gift som dödar bytesdjuren.

Mink: på frammarsch

Mink är ingen inhemsk art men har sedan 1930-talet spritt sig genom rymlingar från minkfarmar och är numera vanlig på flera håll i Sydsverige. Den trivs bra längs näringsrika åar med frodig strandvegetation. Minken simmar utmärkt och äter nästan alla slags djur den träffar på, såsom fisk, smågnagare, kräftor och groddjur.

Minken tar också mycket fågel och kan lokalt bli ett naturvårdsproblem, genom att den orsakar stora skador på fågelkolonier.

Uttern som tidigare var vanlig i hela Sverige, har minskat kraftigt. Fladdermöss nyttjar ofta äldre broar och liknande som sovplatser.