Del 1: Åar i jordbruksbygd - Miljöproblem i vattendraget

Markanvändningen, speciellt andelen åkermark, avspeglas i vattnets kvävehalter. I diagrammet ses totalkvävehalterna för fyra delavrinningsområden i Saxån. Staplarna anger snittvärden under åren 1999-2001 och punkterna max och minvärden under samma period. Cirkeldiagrammen nedanför staplarna visar andelen åkermark uppströms respektive delavrinningsområde.

Kväve och fosfor

Åvattnets innehåll av kväve (N) och fosfor (P) är av stor betydelse för miljön, eftersom dessa ämnen fungerar som näringsämnen och kan ge upphov till övergödning om de finns i för höga koncentrationer.

Kväve och fosfor förekommer i vattnet både i organisk och oorganisk form. Organiskt kväve och fosfor är bundet i växt- och djurdelar. Nedströms sjöar och dammar finns ofta en stor del av vattnets kväveinnehåll bundet till växt- och djurplankton, som följt med sjövattnet ut i vattendraget.

Oorganiskt kväve är löst i vattnet som nitrat- eller ammonium, och är tillgängligt för upptag i växter. I slättbygderna finns oftast det mesta av åns kväve i form av nitrat.

Fosfor förekommer huvudsakligen löst i vattnet som fosfat eller bundet till små jordpartiklar. Normalt finns det mesta av fosforn i växttillgänglig fosfatform. Vid situationer med höga flöden och stor erosion, då mycket jordpartiklar sköljs ut i vattendragen, dominerar ofta den partikelbundna fosforn.

Halter och transporter

Halterna av kväve och fosfor i vattendragen varierar kraftigt. Kvävehalterna är normalt som högst vid högflöden under vintern då markläckaget av nitrat är stort på grund av att grödorna inte tar upp några näringsämnen, och många åkrar ligger bar. Vid långvariga lågvattenperioder under sommaren kan kvävehalterna däremot vara låga. Om kraftiga regn plötsligt inträffar efter en sådan torrperiod kan kvävehalterna på kort tid tjugodubblas i små vattendrag.

Fosforhalterna kan också förändras snabbt. Ofta uppstår toppar i fosforhalten i början av regniga perioder, då mycket jord transporteras ut i åarna med vatten som rinner av från marken.Vattenflödet i åarna varierar också kraftigt under året och mellan olika år. Åarnas totala årliga transport av kväve och fosfor till havet är i hög grad kopplad till vattenflödet. Regnrika år kan därför åarnas kväve- och fosfortransport vara flera gånger större än under torrår. De stora variationerna under året, i såväl kväve- och fosforhalter som i vattenflödets storlek, gör också att en stor del av åns totala årstransport av kväve och fosfor till havet, kan ske under ett fåtal regniga dagar.

Den stora variationen i kväve- och fosforhalterna gör det svårt att få säkra siffror på näringsämnestransporten i vattendragen. Trots osäkerheten kan man av de mätningar som görs se att fosforhalterna håller på att minska i många västskånska åar och i flera mindre vattendrag finns en tydlig trend till minskade halter. Troliga orsaker till minskningen är den förbättrade reningen av avloppsvatten, samt att de tvätt- och rengöringsmedel vi använder numera innehåller betydligt mindre fosfor än tidigare. Den minskade förrådsgödslingen av fosfor, och en ökad strävan inom jordbruket att minimera jordtransporten till vattendragen, bland annat genom att öka arealen vintergrön mark och anlägga skyddszoner, har sannolikt också bidragit till att halterna minskar.

Till skillnad från fosforhalterna, finns det ingen klar trend till minskande kvävehalter i de västskånska åarna. Trots de ansträngningar som för närvarande görs för att minska kväveläckaget från åkermark tycks alltså transporten av kväve ut till havet vara i princip oförändrad.

Övre: En stor del av fosforläckaget sker via jorderosion från barmark vid ytavrinning och översvämnings- situationer efter kraftiga regn. Några få dagars avrinning kan bära med sig större delen av hela årets fosfortransport. På bilden Saxån vid högflödessituation. Beroende på flödessituationen kan halterna variera kraftigt. Normalt är kvävehalterna högst under vinterhalvåret i samband med perioder av hög nederbörd och avrinning. Diagramkurvan visar totalkvävehalterna 2001 i Saxån (månadsmedelvärde baserat på veckoprov) och staplarna månadsmedelvattenföringen vid mynningen.

Markanvändningen inom avrinningsområdena till fem västskånska vattendrag, från Höje å i söder till Rönne å i norr, visas överst på sidan i var sitt cirkeldiagram. Därunder ses stapeldiagram över hur många ton kväve (till vänster) och fosfor (till höger) som transporteras ut till havet från dessa åar 1999-2001. Längst ner visas arealspecifik förlust (transporterad mängd utslaget på avrinningsområdets yta) av kväve och fosfor under samma år.Arealförluster speglar markläckaget. I Höljeå har reningsverkens bidrag räknats bort, vid beräkningen av arelaförlusten, eftersom deras utsläpp utgör en stor andel. I dessa diagram har naturvårdsverkets gränsvärden för höga respektive mycket höga förluster lagts in som linjer (SNV Rapport 4913, 1999). Av figurerna kan man utläsa att Rönne å, som är den största ån, transporterar de största näringsmängderna till havet. Eftersom inslaget av skog är stort i Rönne å, är dock förlusterna något lägre i Rönne å, jämfört med de andra åarna. Högst kväveförluster har Råån, medan Vege å har de högsta fosforförlusterna. Man kan tydligt se att transporter och förluster var högre under högflödesåret 1999 jämfört med lågflödesåret 2001.

Mätningar av vattenkvaliteten

Några av de första mätningarna av vattenkvaliteten i skånska vattendrag gjordes i Kävlingeån på 1940-talet, efter att ån under flera år drabbats av omfattande fiskdöd. Sedan 1970- och 80-talet utförs regelbundna mätningar av vattenkvaliteten i de större västskånska vattendragen enligt bestämda, samordnade recipientkontrollprogram, som upprättas i samråd med länsstyrelsen. Vattenkontrollen handhas oftast av en konsult och resultaten redovisas i årsrapporter för de olika åarna. En sammanställning av halter som uppmätts för olika ämnen i Saxån och Rönne å finns i tabellen nedan. Där kan man utläsa att kväve- och fosforhalterna är extremt höga i de skånska slättåarna, enligt naturvårdsverkets bedömnings-grunder (nedre tabellen). Rönne å har något lägre halter än Saxån, vilket beror på Rönneåns lägre andel jordbruksmark.

Klass Benämning Tot-N µg/l (maj – okt) Tot-P µg/l (maj – okt) 1 Låga halter < 300 <12,5 2 Måttligt låga halter 300 – 625 12,5 – 25 3 Höga halter 625 – 1250 25 – 50 4 Mycket höga halter 1250 – 5000 50 – 100 5 Extremt höga halter > 5000 > 100	Stora mängder partikulärt material transporteras med vattnet. På bilden ses Rönne å vid högflödessituation i mars 2002.
Naturvårdsverkets klassindelning av kväve- och fosforhalter. OBS! Värdena gäller för sjöar, men kan i stort sägas vara relevanta även för vattendrag. Från SNV rapport 4913,1999.

Transporterade mängder kväve och fosfor från de västskånska åarna till Öresund 1969-2001 (nedre diagrammen). Transporten till havet styrs i hög grad av väderleken. Nederbördsrika år med kraftiga flöden, som t ex 1980 och 1994, blir transporterna extra höga. I diagrammen har även länsstyrelsens mål för transporterna lagts in som linjer. Under hela 1990-talet har målet varit att minska tillförseln av kväve och fosfor med 50 % mellan 1985 och 1995 (halveringsmålet), senare ändrades 1985 till perioden 1983-87. De nya regionala miljömålen (Skånes miljömål och miljöhandlingsprogram, Remissupplaga 2002. Länsstyrelsen i Skåne län) anger att senast år 2010 ska kvävetransporten ha minskat med 30 % från 1995 års nivå. För fosfor anges bara att utsläppen ska ha minskat kontinuerligt från 1995 års nivå. De övre diagrammen visar flödesviktade halter under samma period (1969-2001). Flödesviktningen görs för att i möjligaste mån ta bort de skillnader i halterna som beror på vattenflödet. För kväve kan en svag nedåtgående trend urskiljas medan nedgången för fosfor är mer tydlig. Statistiken har hämtats från Statens Lantbruksuniversitets (SLU) databas för vatten, kustområdet Öresund.

Punktutsläpp och reningsverk

Det moderna samhällets framväxt under 1900-talet, har inneburit en successivt ökande belastning på vattendragen. Länge släpptes avloppsvatten från växande samhällen och enskilda avlopp orenat rakt ut i närmsta å. Detsamma gällde ofta utsläpp från olika industrier. Sådana punktutsläpp (d v s utsläpp som sker vid en viss punkt t ex en kulvert med avloppsvatten som mynnar i ån) ledde till allt större problem med vattenkvaliteten och åarna drabbades av syrebrist, bottendöd och dålig lukt. Orenat avloppsvatten innehåller bl a stora mängder fosfat och ammonium som även ledde till övergödning i vattensystemen. Detta blev särskilt märkbart i många sjöar som drabbades av kraftiga algblomningar och bottendöd.Från slutet av 1960-talet när problemen blev omöjliga att blunda för, började man anlägga reningsverk som renade avloppsvattnet innan det släpptes ut i ån. I början koncentrerade man sig främst på att ta bort fosfor, som normalt är det begränsande ämnet för tillväxten i sötvatten. Reningstekniken för detta har sedan successivt förfinats och idag har utsläppen av fosfor från de större reningsverken och från industrier med egen vattenrening, minskat med över 90 % jämfört med 1985. Under lågvattenperioder på sommaren, då avloppsvattnet utgör en större del än annars av det totala vattenflödet, kan därför fosfathalterna öka märkbart nedströms reningsverk, framför allt i mindre vattendrag. Även utsläppen från enskilda avlopp har minskat påtagligt på senare tid, i takt med att kraven på avloppsanläggningarna ökat. Enskilda avlopp kan dock fortfarande utgöra betydande föroreningskällor i vissa mindre vattendrag.

Under 1980-talet kom så larmrapporter om algblomningar även i havet. Kvävets roll började nu uppmärksammas alltmer, eftersom övergödningen i havsvatten sannolikt främst orsakas av kväve, som till stor del transporteras ut i havet via åarna.

Därmed blev det angeläget att även minska kväveutsläppen till åarna. Man har därför byggt ut de allra flesta större reningsverk, så att de även kan rena avloppsvattnet från kväve på ett effektivt sätt. Denna utbyggnad har nu lett till att utsläppen av kväve från de större reningsverken och från industrier med egen vattenrening, minskat med över 50 % jämfört med 1985 års nivå.Sammantaget kan man säga att de reningsanläggningar som byggts under de senaste decennierna, gjort att vattenkvaliteten blivit betydligt bättre i de västskånska åarna jämfört med 1960-talet, vilket i sin tur gjort att fiskfaunan och det övriga djurlivet blivit rikare.

Markanvändningen i Saxån samt källfördelning av vattnets kväve- och fosforinnehåll. Källa: Saxån-Braåns avrinningsområde – en kunskapssammanställning, Ekologgruppen, 1996.

Näringsläckage från åkrarna I takt med att de stora punktutsläppen från samhällen och industrier renades, insåg man att det även förekommer ett stort ”diffust” markläckage av fosfor och kväve till vattendragen som framför allt kommer från åkermark. Samtidigt som utsläppen från punktkällorna minskat, har detta läckage ökat, på grund av den ökade användningen av gödselmedel inom jordbruket. Man kan därför säga att ett problem har avlösts av ett annat och idag står läckaget från åkermarken för den klart största delen av både fosfor- och kväveutsläppen (se faktaruta). På senare tid har därför stora satsningar gjorts på att minska markläckaget av både kväve och fosfor från åkrarna. Bland annat har man satsat på förbättrad stallgödselhantering, optimering av gödselgivor, ökad areal vintergrön mark och anläggning av skyddszoner längs vattendragen. Det har dock visat sig svårt att komma åt markläckaget. Ett problem är att det finns stora mängder kväve upplagrat i markerna. Den årliga mineraliseringen av kväve kan uppgå till ca 100 kg N per hektar. När det gäller fosforläckaget bör man inrikta sig på att förbättra åkermarkens struktur och förmåga att ta emot regnvatten, för att förhindra att lerpartiklarna slammas upp.

Kväveläckage i ett historiskt perspektiv Vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, har man gjort en datamodell för att kunna simulera olika situationer av näringsläckage. Resultatet av de beräkningar som utförts har tolkats som att kväveläckaget varierat under olika tidsepoker och att läckaget under en period i slutet av 1800-talet troligen var lika stort som idag. Som förklaring till detta har angivits att arealen svartträda var stor,och när det inte fanns någon gröda som kan ta upp kvävet blir läckaget stort. S tora mängder kväve frigjordes också från organiska jordar i samband med den mycket omfattande uppodlingen av ängsmarker som skedde vid denna tid. Dessutom var den tidens skördenivåer mycket låga vilket innebar att grödorna tog upp mindre kväve, vilket i sin tur bör ha bidragit till ett förhållandevis stort kväveläckage. Trots att kväveläckaget från åkermarken kanske var lika stort som idag var troligen transporten av kväve till havet betydligt lägre. Detta förklaras med att det fanns ett mycket stort antal sjöar och våtmarker som sedan torrlades mellan 1830 till 1965, vilket innebar en stor minskning av den naturliga självreningen. Under 1930-talet var dock kväveläckaget betydligt mindre än idag, vilket förklaras med att andelen vall i jordbruket var mycket stor.

Övergödning av vattendrag, sjöar och hav

Idag är övergödningen av vattendrag, sjöar och hav ett av de största och mest uppmärksammade miljöproblemen. Övergödningen orsakas av de stora utsläppen av växtnäringsämnen, främst kväve (N) och fosfor (P), som kommer från bl a jordbruk, industrier och hushåll. Att just kväve och fosfor har så stor betydelse för övergödningen beror på att det normalt är brist på dessa ämnen, medan andra näringsämnen oftast finns i överskott. Därför är kväve och fosfor ofta begränsande för tillväxten i vattenmiljöer och extra tillförsel av dessa ämnen medför snabbt en ökad tillväxt av alger och andra växter. I sötvatten är det som regel fosfor som är det begränsande ämnet, medan det i havet oftast är kväve.

Effekter i havet

I havet orsakar övergödningen algblomning, syrebrist, krympande tångbälten och utslagning av bottenfauna utefter södra Sveriges kuster. Algblomningarna kan ibland också bestå av giftiga alger som kan vara farliga för både människor och djur som dricker av och badar i vattnet. Syrebristen i bottenvattnet uppstår när algerna dör och sjunker till botten, eftersom det förbrukas stora mängder syrgas när algerna bryts ner av mikroorganismer. Fisken söker sig då till andra områden, medan bottenfaunan till stor del slås ut. Även om syrebristen inte orsakar total bottendöd, kan den vara tillräcklig för att kväva fiskarnas rom och allvarligt störa reproduktionen. Detta kan innebära stora skador på fiskbestånden.

Det enkelriktade flödet av växtnäring fortgår så länge inte näringen recirkuleras fullt ut. Ny näring pumpas in i systemet hela tiden via handelsgödsel. Mängden kväve i handelsgödselsäckarna på bilden motsvarar ungefär en fjärdedel av den kvävemängd som transporteras ut till havet årligen via Saxån. En ökning av trådformiga alger beror på den ökade tillförseln av näringsämnen till våra kustvatten.

Effekter i sjöar

Även i sjöar ger övergödningen en ökad tillväxt av växtplankton och andra alger som kan leda till algblomningar. Övergödningen leder också till att balansen i sjöarna rubbas. Algblomningarna gör vattnet grumligare. Detta kan i sin tur leda till utslagning av undervattensvegetationen. I det grumliga vattnet kan rovfisken inte heller upptäcka sina byten. Därmed ökar vitfisken, t ex mört, ruda och braxen. Vitfisken äter då till stor del upp sjöns bestånd av djurplankton. När djurplanktonen försvinner minskar deras betning av växtplankton, som därmed kan tillväxa ytterligare, vilket ger ett än grumligare vatten. Vitfiskens beteende att böka runt i bottensedimenten bidrar också till grumlingen. På detta sätt blir algblomningsproblemen och störningarna i ekosystemet allt större. Algblomningarna består dessutom ofta av giftiga blågrönalger. Som exempel kan nämnas Ringsjöarna och Vombsjön, som haft kraftiga blomningar av blågrönalger de senaste åren.

Sjön göder sig själv

I sjöarnas bottensediment finns stora mängder fosfor lagrade. Syrebrist på botten, som ofta blir följden av övergödning och algblomning, kan ibland leda till ett läckage av fosfor från bottensedimentet till vattenmassan. I en sådan situation kan kväve (istället för fosfor) temporärt bli det tillväxtbegränsande ämnet i sjön, vilket då gynnar blågrönalger, som kan ta upp kväve från luften. På detta sätt tillförs ännu mer näring till sjön. Man kan säga att sjön göder sig själv och man får en ond cirkel med stegrande övergödningsproblem. Läckaget av fosfor från bottensedimenten kan också tillfälligt ge höga fosfathalter i vattendragen närmast nedströms sjön.

I varje damm finns ett unikt ekosystem, där växter och djur samverkar på ett komplicerat sätt. Dammar som har grumligt vatten förblir ofta grumliga, eftersom växt- och djurlivet förstärker detta tillstånd. Stor näringstillgång gör att dammen lättare hamnar i grumligt tillstånd. Ofta eftersträvas klarvattenstadiet, eftersom sådana vattenmiljöer normalt har en intressantare och mer varierad flora och fauna.

Effekter i vattendrag

Även vattendragen påverkas av övergödningen. I det rinnande vattnet blir dock de negativa effekterna inte lika påtagliga som i sjöar. Övergödning i vattendragen leder till förhöjd biomassaproduktion. Detta ger höga individantal av både bottenfauna och fisk, men den biologiska mångfalden minskar, eftersom antalet arter blir betydligt lägre än i ett rent vattendrag.

Sommartid när vattenhastigheten är låg kan syrebrist, till följd av övergödningen, lokalt också leda till viss utslagning av bottenfauna och fiskdöd, framförallt i mindre vattendrag där vattenomsättningen är liten. Är ån eller diket extremt näringspåverkat överlever endast ett fåtal arter med hög tolerans mot syrebrist. Sådana bottensamhällen är vanligast nedströms utsläpp av dåligt renat avloppsvatten, men förekommer även i jordbruksdiken med kraftigt övergött vatten.

Punktutsläpp av orenat gödsel- eller avloppsvatten, med höga halter av ammonium kan också orsaka syrebrist, eftersom bakterier omvandlar ammonium till nitrat i en process som förbrukar syre. Sådana utsläpp kan därför få förödande konsekvenser, särskilt under sommaren då flödena är små. Vid höga temperaturer och pH-värden kan dessutom ammonium omvandlas till ammoniak, som är direkt giftigt för både djur och människor.

Effekter på grundvattnet

Förutom påverkan på ytvattnet, har övergödningen också börjat utgöra ett allt större hot mot grundvattenkvaliteten. Detta genom att lättrörligt nitrat sipprar ner genom markprofilen och förorenar grundvattnet. I EU: s nitratdirektiv, har gränsvärdet för hälsovådliga halter fastställts till 50 mg nitrat (vilket motsvarar 11,4 mg nitratkväve) per liter vatten. I Skåne är problemen störst i nordväst, där gränsvärdena ibland överskrids i vissa jordbrukstrakter.

Bekämpningsmedelsrester i yt- och grundvatten

Inom jordbruket och trädgårdsnäringen används stora mängder bekämpningsmedel för att hålla tillbaka oönskade växter (ogräs) och skadegörare som svampar och insekter. Den försålda mängden bekämpningsmedel inom jordbruket uppgick år 1999 till 1698 ton, vilket utgör ca 28 % av den totala användningen i Sverige.

Länge påstods att den ”nya generationen” av bekämpningsmedel, som används idag, bröts ner i marken relativt snabbt och därför inte utgjorde någon fara för miljön. Allt eftersom bekämpningsmedelsanalyserna blivit bättre och billigare har dock allt fler olika typer av bekämpningsmedelsrester påträffats, både i yt- och grundvatten. Detta ansågs först vara ett resultat av ovarsam hantering på enskilda gårdar eller direktnedfall på vattenytan vid besprutning alltför nära vattendragen. De senaste årens provtagningar har dessvärre visat att det i stort sett alltid finns mer eller mindre höga koncentrationer av bekämpningsmedelsrester i de västskånska åarna, även på vintern, långt efter besprutningssäsongens slut.

Därmed är man nu också ganska säker på att även bekämpningsmedel som sprids korrekt på åkermarken så småningom kan nå vattendrag och grundvatten. Som exempel kan nämnas de provtagningar som utförts i Saxån-Braån mellan 1988 och 1999, där rester från inte mindre än 18 olika typer av bekämpningsmedel påträffats, och där åtminstone någon typ av bekämpningsmedelrester fanns i 54 av totalt 56 prover som analyserats.

Totalt har rester från 18 olika bekämpningsmedel påträffats i Saxåns vattensystemmellan 1988-1999.

Dagvatten från vägar och bebyggelse

I tätorterna är marken till stora delar täckt av hus, asfalt och andra så kallade hårdgjorda ytor. Nederbörd som faller på de hårdgjorda ytorna kallas för dagvatten. Eftersom dagvattnet inte kan infiltreras i marken rinner det mycket snabbt, via brunnar och kulvertsystem, ut i ån. Utsläppen av dagvatten orsakar flera olika miljöproblem i vattendragen.

Den snabba avrinningen gör att vattendrag som tar emot mycket dagvatten får mycket stora flödesvariationer, med kraftiga men kortvariga flödestoppar. Detta ger i sin tur upphov till en kraftig erosion i strandbrinkarna, ett grumligare vatten och en ökad sedimenttransport. Dagvattnet i sig, innehåller dessutom ofta stora mängder sand- och lerpartiklar. Det eroderade materialet som följer med strömmen kan också skada värdefulla vattenbiotoper längre nedströms. Alla dessa faktorer bidrar till att försämra livsbetingelserna för växter och djur i vattnet. Speciellt märkbara blir dagvattenutsläppen vid häftiga sommarregn, när vattenståndet i åar och bäckar är lågt.

Dagvatten från vägar, industriområden och andra, nedsmutsade ytor kan också vara kraftigt förorenat med olja, metaller och andra partiklar. Sur nederbörd gör dessutom att regnet löser ut tungmetaller och andra föroreningar från t ex plåttak och vittrande byggnadsdelar. Särskilt efter en tids torka eller vid snösmältningen kan dagvattnet medföra en “upplagrad” förorening till vattendragen. Utsläppen av metaller är kanske det allvarligaste miljöproblemet i samband med dagvattenutsläpp, eftersom metaller inte bryts ner utan successivt upplagras i allt högre koncentrationer i miljön. De vanligast förekommande metallerna i dagvatten är bly, kadmium, zink och koppar.

Vattnet från tak och asfalt rinner direkt ut till ån och kan ge kraftiga flödestoppar särskilt sommatid.

Dikesrensningar

Dikesrensningar är i många vattendrag en återkommande störning, som kan orsaka stora miljöproblem om de inte utförs skonsamt. Resningen innebär bland annat att vattnet grumlas extremt, framför allt vid själva ingreppet men även efteråt, eftersom det ofta blir en långvarig, kraftig erosion i de blottade slänterna. Grumlingen är negativ för fisk och bottenlevande djur i vattendraget. Det är också lätt att rensningen görs för djupt, så att inte bara de lösa sedimenten, utan även de underliggande hårda bottnarna, som är speciellt viktiga för många arter, grävs bort.

Ovarsamma rensningar, där man rensar hela dikessektionen på långa sträckor, innebär också att man likriktar förhållandena i vattendragen. Den naturliga variationen med djuphålor, grundområden, sten, lugnvatten och strömpartier försvinner, och bottenförhållandena och strömhastigheten blir likartade på långa sträckor. Därigenom tar man också bort många viktiga miljöer för fiskar och andra djur, som då får svårt eller omöjligt att överleva i diket. Många fiskarter behöver till exempel skuggade djuphålor som gömslen men även grunda strömpartier med grusbotten, där de kan lägga sina ägg. Sådana miljöer försvinner ofta vid rensningar.

Sett från ett ekologiskt perspektiv, innebär ovarsam rensning att successionen förs tillbaka till ett utgångsstadium, eftersom de befintliga växt- och djursamhällena ofta helt rensas bort och bottnen och slänterna lämnas kala. Därefter sker en successiv återetablering av växter och djur till det är dags för nästa rensning. Eftersom förhållandena i diket ändras allteftersom igenväxningen ökar, ändras också artsammansättningen över tiden. Närmast efter en rensning rinner vattnet snabbare och om rensningen inte gjorts allt för djup och bara omfattat finare sediment kan bottenmaterialet ibland vara grövre än vad som var fallet före rensningen.

Ofta är även skuggningen mindre, eftersom mycket av vegetationen på kanterna vanligen också rensats bort. Regelbundna rensningar ändrar på detta sätt de naturliga förhållandena i ett vattendrag och förutsättningarna för den ursprungliga faunan och flora förändras till förmån för andra arter.

Framförallt innebär rensningen att vattnet grumlas extremt dels vid själva ingreppet men även efteråt. Risken är att man gräver även i hårda bottnar som är speciellt viktiga för många bottenanknutna arter.

Bevattningsuttag I det lilla vattendraget kan direktuttag av vatten ha en kraftigt negativ inverkan på djurlivet under lågvattenföringsperioder. Höga temperaturer och låg vattenomsättning kan leda till syrebrist och helt enkelt till ett krympande livsutrymme för fisk och bottenlevande djur under torrperioden. I värsta fall torkar vattendragen ut helt, vilket givetvis är förödande för växter och djur. För att hindra att detta inträffar är alla bevattningsuttag tillståndspliktiga, såvida det inte är uppenbart att varken enskilda eller allmänna intressen påverkas. Tyvärr har endast en bråkdel av alla de bevattningsuttag som görs prövats enligt vattenlagen eller miljöbalken. Många av de vattenuttag som görs ifrån våra bäckar och åar sker alltså olagligt. I det lilla vattendraget kan direktuttag för bevattning ha en kraftigt negativ inverkan på djurlivet under lågvattenföringsperioder. Höga temperaturer och låg vattenomsättning kan leda till syrebrist.