Del 2: Praktisk vattenvård - Miljöhänsyn vid skötsel
	Vårdslösa och överdrivna rensningar av åar och diken utgör ett av de allvarligare hoten mot miljön i våra vattendrag och leder ofta till konflikter mellan å ena sidan fiskevårds- eller naturvårdsintressen och å andra sidan avvattningsintressena, i form av dikningsföretagen. Genom en ökad kunskap om vilken hänsyn som bör och kan tas till miljöintressena, utan att markavvattningen blir lidande, kan dessa konflikter delvis undvikas. Av praktiska skäl måste naturligtvis en del vattendrag rensas ibland, t ex om slambankar, vegetationsruggar eller omkullfallna träd dämmer så kraftigt att det blir översvämningar uppströms. I vissa avseenden kan en rensning också vara positiv för vattenmiljön. Till exempel om igenväxningen gått så långt att fria vattenytor helt saknas i vattendraget, och rensningen bidrar till att öppna upp dessa igen. Rensningar kan också bidra till att skapa blottor, där konkurrenssvaga arter, som inte klarar sig i täta vassbälten, kan överleva. På det hela taget, är det emellertid inget tvivel om att rensningar av traditionellt slag, med grävskopa, oftast har en stor negativ inverkan på miljön i vattendragen. Ett orensat vattendrag har normalt en betydligt större biologisk mångfald och en bättre naturlig vattenrening, än ett nyrensat. För miljöns bästa bör därför rensningar generellt sett undvikas så långt det är möjligt.

Undvik om möjligt att rensa

Idag rensas många diken rutinmässigt med några års mellanrum, oavsett om det finns ett faktiskt behov eller ej. Ofta räcker det att någon tycker att diket ser “ostädat” ut. Man bör dock inte se diket som en trädgård, utan ett stycke natur som kan besitta stora värden, om det bara får utvecklas lite mer ostört.

De flesta vattendrag i västra Skåne, såväl öppna som kulverterade, ingår i ett dikningsföretag.

För dessa påpekas ibland att dikningsföretaget enligt lag är skyldigt att underhålla den i förrättningen fastslagna sträckningen och bottensektionen. Det finns dock inget självändamål i att okritiskt upprätthålla dikesregleringar som ofta är uppemot 100 år gamla. Andemeningen med lagen har ju varit att markavvattningen och därmed jordbruksdriften i avvattningsområdet skall fungera väl. Är bara dessa krav uppfyllda, finns ingen anledning att rensa.

Istället för att rensa rutinmässigt bör utgångspunkten för dikningsföretag, och andra som har öppna diken på sina marker, därför vara att rensning normalt aldrig görs, såvida det inte föreligger ett uppenbart behov.

Råd vid dikesrensningar

En klippskopa som består av en gallerskopa med en slåtterbalkskonstruktion i fronten är lämplig vid klippning av vegetation i ett vattendrag.

Den bästa miljöåtgärden är alltså som regel att helt undvika rensning. Om rensning trots allt måste genomföras, kan man i hög grad undvika skador på miljön genom att följa nedanstående råd. Generellt bör man också betänka att rensning, även i ett litet dike, innebär ett stort ingrepp i en känslig naturmiljö. Skötseln av ett vattendrag bör därför ses som ett ansvarsfullt uppdrag, som ska utföras med eftertanke. Rensningen bör skräddarsys efter behovet i varje enskilt vattendrag och inte som ett regelbundet återkommande rutinjobb.

Begränsa rensningen så mycket som möjligt

För miljöns skull bör man alltid eftersträva en så liten rensningsinsats som möjligt. Detta är ofta också den mest ekonomiska lösningen för den som bekostar dikesunderhållet.

En ofta utbredd missuppfattning om föremål i vattendragen, t ex trädstammar och slambankar, är att de dämmer mycket långt uppströms i vattendraget. Hur långt uppströms ett föremål i själva verket dämmer, avgörs av vattendragets fall. Ju större fallet är, desto kortare sträcka påverkas och vice versa. I vissa fall kan alltså en dämning ha en mycket begränsad utbredning uppströms, vilket kanske innebär att hindren inte behöver åtgärdas alls.

För den som utför rensningar är det därför viktigt att känna till vattendragets fall. Detta kan man kontrollera genom en avvägning av vattendragets botten eller genom att studera dikningsföretagets handlingar där bottenlutningen, d v s fallet, framgår. Erfarenheter av tidigare vattenstånd på olika ställen utmed vattendraget är naturligtvis också av värde vid en bedömning av uppkomna hinders dämningseffekt.Rensa vid lågvattenföring i augusti-september

Rensa vid lågvattenföring i augusti-september

Tidpunkten för rensningen är viktig för att minimera skadorna i och intill vattendraget. För att få så liten grumling som möjligt bör rensningen alltid utföras under lågvattenperioder. Den för miljön bästa tiden är normalt augusti-september. Under april till juni, är det däremot olämpligt att rensa, eftersom många fåglar då häckar intill vattendragen. För öringen är det dessutom olämpligt med rensningar under oktober till december, då vandringen upp i vattendragen sker, samt under kläcknings- och yngelfasen i mars - april.

Rensa inte hela åsträckan rutinmässigt så fort vattennivån stiger, utan börja med att ta reda på om dämningen orsakas av något särskilt. Det kan vara frågan om enstaka sedimentbankar eller ett omkullfallet träd som orsakar problemen. Ofta räcker det då att rensningen görs i form av punktinsatser, där man tar bort dessa föremål, för att avrinningen ska fungera tillfredsställande igen.

Klippning kan ersätta grävning

Ofta behövs ingen rensning, utan det räcker att hålla efter vegetationen i diket för att upprätthålla en tillräcklig flödeskapacitet. I sådana fall är det bättre för miljön att slå eller klippa av vegetationen, än att gräva bort den genom att hyvla av slänterna.

Förr höggs de flesta dikeskanter med lie. Det var ett arbete som ibland utfördes av en särskild åman eller årensare. För den som har möjlighet är detta sannolikt det allra mest miljövänliga sättet att hålla efter vegetationen i diket. I mindre vattendrag behöver detta heller inte innebära orimligt stora arbetsinsatser. I många fall blir dock lieslåtter alltför arbetskrävande. Man kan då istället använda olika klippande maskiner, t ex en klippskopa eller en pontonburen slåtterbalk (se faktaruta).Vid klippning är det mycket viktigt att det avklippta materialet samlas in och läggs upp på kanten av vattendraget. Annars finns risken att växterna fastnar och bromsar upp flödet längre nedströms. En del växter kan också slå rot om de får ligga kvar i vattnet.

En enskild klippning håller inte tillbaka vegetationen lika länge som en traditionell rensning, utan metoden bygger på att klippningen upprepas vid ett antal tillfällen. Genom att klippa 1- 2 gånger om året under ett par års tid, kan man emellertid helt slå ut enskilda bestånd. Har man väl lyckats med detta, tar det sedan ganska lång tid innan nya vassar etablerar sig på platsen. Hur många klippningar som krävs för att slå ut ett bestånd, varierar för olika arter.

Även tidpunkten för avslagningen och på vilken höjd den sker, är viktiga faktorer i sammanhanget. En bra tid för vasslåtter är t ex försommaren, då vassen använt sin upplagrade näring i rötterna för att skjuta nya skott. Under försommaren är å andra sidan konflikten med fågellivet störst, vilket gör att denna tidpunkt i många fall ändå är olämplig. Vasslåtter kan då istället utföras vid blomningstiden i juli - augusti, då den maximala mängden näring finns i skottdelarna, och då häckningsperioden för de flesta fåglar är över. Slåttern påskyndar uppslag av vassens rotskott, men en slåtter i rätt tid kan reducera beståndstätheten med ca 50 %.

Vid all klippning bör man också, om möjligt, slå av vegetationen under vattenytan. Detta hindrar att syrgas tillförs rotsystemet via uppstickande blad och strån och försvårar därmed återväxten.

Rotfräsning

En annan metod att avlägsna vegetation, som kan fungera i vissa vattendrag, är att bearbeta rotsystemen med en rotorkultivator eller fräs. Metoden tillämpas, såvitt känt, inte i svenska vattendrag. I sjöar, t ex Hornborgasjön, har däremot metoden använts framgångsrikt, för att bekämpa vass. I Italien rensas kanaler fria från vattenvegetation på detta sätt, med hjälp av särskilt konstruerade båtar. Efter rotorkultiveringen samlas de uppflytande rotdelarna in och läggs upp på land. Med denna metod tar det längre tid innan vegetationen återhämtar sig än vid klippning. Fräsning innebär naturligtvis en uppgrumling av vattnet liksom vid en konventionell rensning med grävskopa, men är sannolikt mer skonsam mot bottnarna. I nedanstående faktaruta presenteras några olika maskiner som kan användas i samband med alternativ vegetationsröjning i vattendragen.

Fräsaggregat monterat på en mindre motorbåt för vegetationsbekämpning i kanaler och större diken.

En klippskopa som består av en gallerskopa med en slåtterbalkskonstruktion i fronten är lämplig vid klippning av vegetation i ett vattendrag.

Amfibiegående klippmaskin av modell Truxor.

Olagligt rensa till mer än fastställt djup

Om rensningen verkligen behöver omfatta grävning i bottensedimenten eller dikeskanterna, skall man alltid först ta reda på vilka bottennivåer och profilmått, som fastställts i dikningsföretagets förrättningshandlingar. Det är viktigt att detta görs, eftersom det enligt lagen är förbjudet att rensa djupare, eller att vidga åfåran mer, än vad som anges i handlingarna. I praktiken är det vanligt att diket, vid tidigare rensningar, successivt utökats så att det idag redan är betydligt djupare och bredare än vad som anges i handlingarna. I sådana fall är ytterligare rensning alltså inte tillåten. Det har faktiskt hänt att ett dikningsföretag som gjort detta, efter domstolsbeslut tvingats återställa fåran till dess rätta läge.

Det händer inte sällan att dikesrensningar görs för djupa. I figuren visas den ursprungliga fåran och hur dikningsföretagets fastställda sektion ser ut, som man är skyldig att följa vid en dikesrensning, och hur en rensning till överdjup kan se ut. En sådan olaglig rensning innebär en ytterligare sänkning av vattennivån med negativa följder för det biologiska livet i och kring vattendraget.

Exempel på handlingar för ett dikningsföretag som ligger till grund för hur diket skall se ut vad gäller djup, bredd och bottenlutning. Dessa brukar bl a bestå av en plankarta och ritningar av vattendragets tvär- och längdektioner. Plankartan redovisar vattendragets sträckning, dikningsföretagets omfattning, båtnadsområde (det område som gagnas av dikesregleringen), höjdnivåer och sektionsmarkeringar Av längd och tvärsektionerna framgår det hur djupt diket skall vara, dikets bottenlutning samt dess bottenbredd och släntlutning. Förutom kartor och ritningar ingår också en förteckning över vilka fastigheter som ingår och kostnadsandelarna för dessa. Av ritningens tvärsektion framgår att diket fördjupades betydligt genom dikningsföretaget. Detta innebär att den ursprungliga bottenmiljön, som utmejslats under mycket lång tid, där fast material som stenar och grus stannat kvar, medan finare partiklar eroderats bort, i ett slag försvann.

När en rensning utförs ska dikningsföretaget därför alltid noga informera den som utför rensningen om att hålla sig inom föreskrivna mått och nivåer. För att förvissa sig om att nivåerna hålls, ska rensningen också alltid kontrolleras med avvägningsinstrument, både före, under och efter arbetets utförande.

För att relatera nivåerna i förrättningshandlingarna till dagens faktiska bottennivåer, behöver man ha tillgång till någon av de fixpunkter som framgår av dikningskartorna. Detta kan ibland ställa till problem om fixpunkterna är svåra att hitta, eller helt enkelt inte finns kvar. Ofta går dock åtminstone någon fix- eller annan referenspunkt, t ex en vattengång i en kulvertmynning eller brunn, att hitta.

Inför en planerad rensning är det också viktigt att ta reda på vilka fasta installationer i vattendraget som är begränsande för vattnets framkomlighet, så att rensningsinsatsen inte överdrivs i onödan. Det är ju t ex meningslöst att genomföra en rensning där vattendraget får en betydligt större kapacitet än en vägtrumma strax nedströms.

Gräv aldrig i en hård botten - ta endast lösa sediment

När man rensar i bottensedimenten är det mycket viktigt att inte gräva upp grövre material som sand, grus och sten. Om detta görs är det sannolikt att man grävt djupare än den fastställda sektionen. Grävning i hårda sediment är negativt för bottenfaunan i vattendraget och för många fiskar, som öring, grönling och sandkrypare. Öringen är till exempel helt beroende av grövre bottenmaterial för leken och som uppväxtområde för öringsmolten. Rensningen bör därför alltid begränsas till att ta upp de lösa sedimentbankarna av finkornigare jordarter.

För grävmaskinisten kan det vara svårt att avgöra när skopan kommer ner till hårdare, grövre bottenmaterial. Erfarna maskinister brukar dock kunna klara detta granska bra, bara devet om att rensningen ska ske på detta sätt.

Vid rensning av ett dike är de viktigt att inte gå så djupt att man får upp grus och sten. Detta material utgör ett viktig bottensubstrat för bottenfauna och är viktigt för fisk.

Ta inte bort träd och buskar

Vid rensningar bör buskar och träd utmed vattendraget sparas så långt det är möjligt. Träd och buskar som skuggar vattendraget är positivt för faunan. Det motverkar dessutom igenväxningen mycket effektivt och bidrar därmed till att minska rensningsbehovet. Rötterna ger också en stabil strandkant som förhindrar erosion. Speciellt viktigt är det att spara äldre träd utmed vattendraget, eftersom dessa ofta hyser en rik svamp- och lavflora och utgör en viktig livsmiljö för många insekter. Låt gärna också utstickande grenar och omkullvälta träd som ligger över vattendraget vara kvar om de inte orsakar flödeshinder. Sådana inslag ökar variationen och är viktiga för många fåglar som håller till vid ån. Kungsfiskaren behöver till exempel grenar som sticker ut över vattenytan, där den kan sitta och spana efter fisk, som den sedan fångar med snabba störtdyk.

Ett undantag är dock där vattendragen flyter fram över öppna, hävdade åmader. Träd i sådana områden blir perfekta utsiktsplatser för kråkor och andra äggplundrare och försämrar därmed markernas värde som häckningsplatser för vadare och andra våtmarksfåglar. På sådana platser bör man därför istället eftersträva helt trädfria åstränder.

Placera rensmassorna varsamt

Placeringen av rensmassorna är också viktig för miljön. Särskilt observant bör man vara när rensmassor måste placeras ut på marker intill vattendrag som regelbundet översvämmas. Enligt miljöbalken definieras översvämningsområdet som “vattenområde” och placeringen av massorna därmed som “vattenverksamhet” (se kapitlet Lagstiftning). Om rensmassorna läggs upp som vallar längs vattendraget, inom vattenområdet, är detta i praktiken en invallning. Denna leder till att markområdets funktion som vattenmagasin vid högflöden försvinner eller minskar, vilket medför ökade flödesvariationer i vattendraget. Det innebär också att risken för översvämningar ökar både uppströms och nedströms och att enskilda intressen kan påverkas negativt. Verksamheten kräver i sådana fall tillstånd från miljödomstolen. Sker en sådan verksamhet utan tillstånd, kan en tvist leda till att marken måste återställas och skadestånd utbetalas.

Rensmassorna bör därför om möjligt läggas upp ovanför den högsta högvattenlinjen och under alla omständigheter skall de jämnas ut så mycket som möjligt. Utjämnade rensmassor inverkar inte heller störande på landskapsbilden. Vidare bör man givetvis inte lägga massor på mark med värdefull flora och fauna.

Anmälningsplikt

Alla dikesrensningar är normalt anmälningspliktiga med hänsyn till fiskevården. Detta innebär att rensning ska anmälas till länsstyrelsen innan arbetena påbörjas.

Innan rensningen utförs bör kontakt också tas med den lokala fiskevårdsföreningen och kommunekologen, eller annan naturvårdsansvarig tjänsteman på kommunen. Genom dessa kontakter kan värdefulla råd erhållas, för att minska miljöpåverkan.

Även länsstyrelsen kan bistå med råd och tips om miljöhänsyn vid rensning av vattendrag.

Bilden visar hur material som transporterats med vattnet ansamlats och bildat ett ordentligt hinder i vattendraget med en kraftig dämning som följd. Vid en rensning skall arbetet i första hand inriktas på att ta bort dylika hinder.