Del 2: Praktisk vattenvård - Restaurering och biotopförbättring

Vid vården av vattendrag bör man, liksom vid allt naturvårdsarbete, i första hand inrikta sig på att bevara de värden som redan finns. Att bevara en värdefull flora intill ån är t ex alltid mycket lättare än att försöka återskapa floravärden som gått förlorade. På samma sätt är det mer angeläget att bevara befintliga träd längs vattendragen, än att plantera nya, även om nyplantering också är av stor vikt i många fall.

Ett generellt råd till alla som vill göra en insats för sina vattendrag är därför att i första hand bevara och värna de naturvärden som redan finns. Det kan vara fråga om betade åmader, gamla träd med grenar som hänger ut över ån, grusbankar eller andra värdefulla miljöer i bäckfåran, eroderade strandbrinkar, där backsvalor bygger bo, och mycket annat.

Eftersom vattendragens naturvärden till stora delar gått förlorade i jordbrukslandskapet, finns emellertid i många fall också ett behov av att återskapa naturmiljöer längs vattendragen. Följande avsnitt ger olika exempel på hur man kan restaurera vattendrag och därigenom skapa fler och bättre vattenmiljöer för växter och djur och förbättra självreningen i vattendragen. Oavsett vilka åtgärder man vidtar måste man givetvis alltid ha tillstånd från markägare, och andra berörda. Om vattendraget ingår i ett dikningsföretag ska man också alltid samråda med detta. I de flesta fall gäller också att man ska samråda med länsstyrelsens miljöenhet, för att få tillstånd till de olika åtgärderna. Är man osäker på om en åtgärd kräver tillstånd bör man därför alltid kontakta länsstyrelsen.

Bryt upp en kulvert

Det kan ta emot i ett lantbrukarhjärta att bryta upp en kulvert som tillkommit för att vinna mark och skapa en bra arrondering på fältet. Men visst finns det många som saknar bäcken där man lekte och fiskade som barn. Ur naturvårdssynpunkt är de små, öppna bäckarna i åkerlandskapet ofta undervärderade. Även i ett litet dike kan det finnas mycket liv. Dikena är också viktiga som viloplatser och skafferi för många fåglar och andra djur, särskilt om det finns skyddande buskar och träd utmed dikeskanterna. I naturfattiga jordbruksområden blir de öppna dikena, med omgivande växtlighet, som gröna korridorer, där växter och djur lättare kan sprida sig i landskapet. I ett öppet vattendrag, till skillnad från i ett kulverterat, förekommer också en självrening av vattnet. Det finns alltså flera goda miljöskäl till att bryta upp en kulvert och återskapa det öppna vattendraget.

	Uppbruten kulvert vid Igellösa (bilden till höger). Så här kan det se ut när man ersatt rören med öppet dike. Växter och djur etablerar sig ofta mycket snabbt i den nya bäcken.

Många kulvertsystem börjar dessutom bli gamla och det är inte alldeles självklart att det är en god affär att lägga nya rör, nu när det inte längre finns några investeringsbidrag till sådana åtgärder. Om ett dike öppnas kan det framtida rensningsbehovet också minimeras, genom att träd och buskar planteras längs kanterna. I vissa kommuner kan man ansöka om bidrag till sådana planteringar, genom olika vattenvårdsprojekt.

Att bryta upp en kulvert och återfå den gamla bäckfåran behöver inte vara särskilt svårt. Innan man börjar gräva krävs dock en del förarbeten. Vidare bör man bör ta reda på är om kulverten ingår i ett dikningsföretag. Om varken man själv eller grannarna vet, kan man få hjälp med detta av länsstyrelsen. Om kulverten inte ingår i ett dikningsföretag är uppbrytningen allra enklast att genomföra. Det enda som krävs är då egentligen att man lämnar in en samrådsansökan till länsstyrelsens miljöenhet. Eftersom åtgärden är positiv för miljön, är det sannolikt att länstyrelsen medger tillstånd. Om fler än en markägare berörs krävs förstås också att alla är överens om vad som ska göras.

Om kulverten ingår i ett dikningsföretag måste man först komma överens med detta. För det första bör man då kontrollera i förrättningshandlingarna, om den aktuella sträckan verkligen ska vara kulverterad. Många gånger kan nämligen även sträckor som i handlingarna angivits som öppna diken, ha lagts i rör i ett senare skede. Oftast har då detta gjorts utan att dikningsföretaget omprövats med tanke på fördelningen av rensningskostnaderna mellan delägarna. I sådana fall finns det normalt ingen grund för dikningsföretaget att motsätta sig uppbrytningen eller ställa ekonomiska krav på den som bryter upp kulverten.

Om kulverten däremot är lagd i enlighet med förrättningshandlingarna, kan dikningsföretaget ha olika synpunkter på en uppbrytning. Till exempel kan de övriga delägarna kräva, att den som äger marken där kulverten bryts upp, ska stå för eventuella extra kostnader som uppkommer då det nya diket ska rensas.

Det ska då också ske en omprövning av dikningsföretaget i Miljödomstolen, innan kulverten bryts upp. Varje enskild delägare i dikningsföretaget har möjlighet att söka omprövning. Detta kan låta komplicerat, men behöver inte vara särskilt krångligt. Om bara alla i dikningsföretaget är överens om åtgärden och man har rett ut vem som ska stå för underhållet av sträckan som öppnas upp, kan omprövningen bli en ganska enkel och snabb process. Mer om detta finns att läsa i kapitlet lagstiftning.

Praktiskt utförande

Avfasning av strandbrinkarnaminskar erosionen och underlättar för vegetationen att etablera sig.

Fasa av strandbrinkarna En annan värdefull restaureringsåtgärd är att fasa av strandbrinkarna, så att de blir mindre branta (se figur). Flackare slänter kan göra att erosionen minskas avsevärt. Dels genom att den minskade lutningen gör brinkarna stabilare och dels genom att vegetationen, som håller jorden på plats, får lättare att etablera sig. Den minskade erosionen gör också att det framtida rensningsbehovet i diket minskar.

Återskapa åns slingrande lopp

Genom att återmeandra ett rätat eller rörlagt vattendrag, kan man skapa en mer varierad vattenmiljö och väsentligt öka den biologiska mångfalden i vattendraget. Meandringen ökar också vattendragets totala längd samtidigt som flödeshastigheten minskar, vilket gör att vattnets förmåga till självrening förbättras.

Återmeandringen bidrar också till ett vackrare landskap och till att återge ån en del av dess forna karaktär.

En ökad meandring av ett vattendrag kan skapas på olika sätt, och med olika ambitionsnivå. Det enklaste sättet att återskapa ett meandrande vattendrag av ett rätat dike är att upphöra med rensningarna. Är fallet litet kommer vattendraget då att självmant börja gnaga i dikeskanterna för att efter några år få ett mer slingrande lopp. Ett annat sätt är att med jämna mellanrum lägga större stenar i vattendragets kanter. Stenarna, som lägges omväxlande på vattendragets båda sidor, tvingar vattenströmmen mot motsatta sidan, där erosionen i strand- brinken då ökar. På det viset stimuleras de meandrande processerna och vattendraget får ett alltmer slingrande förlopp (se figur).

Samma effekt kan uppnås genom att, vid rensning, med jämna mellanrum bevara bankar av sand och vegetation på ömse sidor i diket.

Vill man skapa en mer omfattande meandring, eller helt återskapa meanderbågarnas forna utseende, får man helt enkelt gräva fram dem. Lyckade exempel på detta finns bl a från Danmark, där man har genomfört flera storskaliga årestaureringar.

I Skåne har ett stort sådant meandringsprojekt genomförts i Klingavälsån, där de gamla meanderbågarna återskapats.

Genom att lägga ut stenhinder i kanterna kan man påskynda meanderförloppet i ett mindre dike och till slut få ett slingrande vattendrag.

Om ett dike får sköta sig själv, utan att rensningar görs, kommer vattnet förr eller senare att hitta sin egen väg. Om terrängen är flack och diket inte alltför djupt, kommer diket sakta att återfå ett mer slingrande lopp av egen kraft (Byrangsbäcken, Hedemora kummun).

Detta är kanske det enda större projektet av sitt slag som hittills genomförts i Sverige. Denna typ av återmeandring är dock betydligt dyrare än föregående metod och kanske främst aktuell inom större restaureringsprojekt. Det är dock inget som hindar att samma sak även görs i mindre skala, av enskilda markägare.

Om man vill att meandringen ska ha samma form som förr, men den gamla fåran inte längre kan skönjas i terrängen, kan man titta på gamla kartor, t ex den Skånska rekognoseringskartan (från 1812-1820) eller den gamla ekonomiska kartan från början av 1900-talet. Även gamla dikningskartor kan ge god vägledning.

Om man inte kan få fram uppgifter om den forna åsträckningen, men ändå vill återskapa en meandring, bör man eftersträva en så naturlig ”kurvtagning” som möjligt. En enkel tumregel är då att våglängden mellan meanderkrökarna skall vara 10-14 gånger längre än vattendragets bredd (se figur).

Vid återskapandet av ett meandrande vattendrag är man ofta också ute efter att få tillbaka de intilliggande översvämningsmarker eller åmaderna. För att kunna få upp vattenytan i marknivån och åstadkomma översvämningar måste det nya slingrande vattendraget grävas grundare än det ursprungliga diket. Vattenståndet i det nya vattendraget styrs också av bl a bredden på fåran och slänternas lutning. Genom hydrologiska beräkningar kan den nya fårans dimension anpassas så att återkommande översvämningar av kringliggande marker inträffar med mer eller mindre regelbundna intervall. Sådan beräkningar bör utföras av en sakkunnig.

Är ingreppet stort och dessutom innebär en dämning i vattendraget, krävs vanligen en prövning i miljödomstolen. Ingår diket i ett dikningsföretag räcker det eventuellt med en omprövningsförrättning, som också sker i miljödomstolen.

En ofta angiven tumregel för hur ett meandrande vattendrag naturligt tar sig fram landskapet är att våglängden mellan krökarna ska vara 10-14 gånger längre än vattendragets bredd (B). Höger: Flygfoto efter återmeadringen av Klingavälsån. Projektet, som drevs av Lunds kommun och slutfördes 2001, omfattade en cirka 3 km lång sträcka av åns nedre delar, i anslutning till Vombs ängar. På bilden syns den nya meandrande fåran till höger, och den gamla raka fåran till vänster (i trädridån).

Skapa en varierad bottenmiljö

Bottenmiljön i ett dike eller en å har en avgörande betydelse för den biologiska mångfalden. Ju mer varierad bottenmiljön är, desto fler blir de fiskarter och bottenlevande organismer som kan finna en lämplig livsmiljö. En varierad botten ger också mer varierade strömförhållanden, vilket också gynnar den biologiska mångfalden i vattendraget. I samband med att man restaurerar ett öppet dike, eller bryter upp en kulvert, är det därför mycket värdefullt om man kan skapa så varierade och gynnsamma bottenförhållanden som möjligt. Detta kan ske på flera olika sätt, varav några beskrivs nedan.

Trösklar och höljor

En mycket positiv åtgärd för fiskfaunan är att variera djupet och bredden (inom givna ramar) i de annars oftast helt likformiga dikena. Detta kan göras genom att anlägga trösklar av grus och sten, och i anslutning till dem eventuellt gräva ut små höljor (cirka 0,5-1 m djupa). Förutom ett varierat djup ger detta också en mer varierad vattenhastighet, med stillaflytande ”blankt” vatten över höljorna och mer snabbt rinnande (stråkande) vatten med krusig yta över trösklarna. De djupare höljorna utgör lämpliga ståndplatser för fisk och trösklarna hjälper till att syresätta vattnet.

Trösklarna kan också specialutformas på olika sätt för att ge en extra stor ökning av strömhastigheten. Sådana trösklar brukar kallas för strömkoncentratorer. Strömkoncentratorer görs lättast med hjälp av sten, som läggs ut i vattendraget. Stenen som används bör vara av varierad storlek, men med dominans av ganska stora stenar (ca 40 cm eller mer i diameter, beroende på vattenhastigheten). Strömkoncentratorer kan t ex läggas ut i en V-form riktad mot strömmen med en öppning i spetsen. På så vis koncentreras strömmen mot mitten när vattnet faller över stentröskeln vid högvatten och genom erosionen på bottnen nedanför bildas en hölja (se bild).

Genom att anlägga höljor i kombination med trösklar skapas en varierad miljö som gynnar fisk och bottenfauna. Höljorna är utmärkta ståndplatser för öring och trösklarna kan vara bra lekmiljöer. I de flesta diken som underhålls genom regelbundna rensningar saknas en varierad bottenstruktur, vilket missgynnar djurlivet i vattendraget.

Genom att lägga ut stenar i vattendraget kan strömkoncentratorer skapas. Detta ökar strömhastigheten vilket t. ex. gynnar öring. Stenarna kan läggas i v-form med spetsen mot strömmen eller med strömmen. Stenarna måste vara så stora att de inte flyttas av vattenflödet.

Stenar och trädplantering

Man kan också lägga i stenar och block här och var i vattendraget. Finns redan större stenar, bör man i möjligaste mån låta dessa ligga kvar i samband med rensning. Detta skapar också en större variation av strömningsförhållandena och bottenmiljön och ger ett ökat skydd för fisken. Även trädstammar och större grenar i vattnet bidrar till en ökad variation. Överhängande strandbrinkar och trädrötter som växer ner i vattnet är också attraktiva miljöer för fisk. Plantering av träd , t ex al, i strandkanten kan därför vara en åtgärd som på lite längre sikt, kan vara mycket positiv .

Lekgrus

För att förbättra möjligheterna för öringens reproduktion kan lekgrus läggas ut på bottnarna där fallet, och därmed vattenhastigheten, är tillräckligt hög. Materialet skall då utgöras av naturgrus som har rundade kanter. Krossat material med vassa kanter är däremot inte lämpligt. Grovleken på naturgruset bör vara cirka 1-5 cm, med inslag av grövre stenar (kring cirka 10 cm i diameter).

Blir materialet uppblandat med finare partiklar (lera och sand) överlever inte äggen och fiskynglena. Det är därför mycket viktigt att lekgruset inte läggs ut där vattenflödet är för lågt, eftersom finpartiklar då successivt avsätts i lekgruset. Öringen begraver sin rom minst 5-10 cm ner i gruset och grusbäddens tjocklek bör därför inte understiga 20 cm.

	Det är viktigt att lekbottnen utgörs av rätt storlek på lekmaterialet och att den ligger på ett ställe med hög vattenhastighet så att syrerikt vatten kan strömma ned i grusbädden och syresätta rom och fiskyngel. Större stenar gör att virvlar bildas som ytterligare ökar vattengenomströmningen i lekmaterialet.

Eftersträva naturligt utseende

Vid alla typer av åtgärder är det viktigt att även tänka på den estetiska faktorn. För att undvika att de åtgärder som vidtas ger ett alltför konstgjort intryck, är det viktigt att försöka skapa ett så naturligt utseende som möjligt i vattendraget. Tänk också på att utläggning av strömkoncentratorer, trösklar, grusbäddar m m lämpar sig bäst i redan reglerade vattendrag som har rätats eller på annat sätt påverkats.

Orörda vattendragssträckor behöver i allmänhet inte åtgärdas och bör inte heller ändras genom att lägga i sten.Låt de naturliga förutsättningarna på platsen, sätta gränser för vilka restaureringsåtgärder som vidtas. I mycket flacka diken är det t ex ofta inte möjligt att skapa forssträckor genom att lägga ut strömkoncentratorer av sten, då det lätt kan leda till en dämning i vattensystemet, som försämrar vattenavledningen. Det är kanske inte heller önskvärt att skapa forssträckor, eller andra vattenmiljöer, på platser där de naturligt sett inte borde finnas.

Teckningen visar vilka miljöer som skall eftersträvas vid restaurering och/eller skötsel av ett vattendrag, där man vill ha ett rikt fisk- och djurliv. Trädrötter som växer ned genom åbrinken och är blottlagda i vattnet är perfekta gömställen för fisk. Rötterna ”armerar” också strandbrinken och ökar dess stabilitet. Träd intill vattendraget ger skugga vilket minskar värmeinstrålningen och ger ett kallare och syrerikare vatten. Lövverket bidrar med föda till bl a fisk genom nedfallande insekter. En utstickande gren kan vara en bra utsiktplats för en fiskande kungsfiskare. Stora stenar skapar platser med strömlä där fisken gärna står och gömmer sig under den oroliga vattenytan bakom stenen. En trädgren eller trädstam i vattnet är en värdefull miljö där fisk och småkryp kan finna skydd och föda.

Förbättra vandringsmöjligheterna för fisk och fauna

I de flesta vattendrag finns hinder av olika slag som förhindrar vandringen av fisk och bottenfauna. Dessa hinder utgörs oftast av gamla kvarndämmen, vägtrummor och kulvertar. Lax och öring kan visserligen ta sig förbi en del hinder genom sin hoppförmåga, men ofta är hindren för höga även för dessa arter att passera. Man brukar säga att öringen klarar hopp som motsvarar en höjd på tre gånger kroppslängden, vilket innebär att mindre öring kan klara upp till cirka halvmeterhöga hinder. Hur högt fisken kan hoppa beror dock även på vattendjupet nedanför hindret. Om vattnet är för grunt minskar hoppförmågan. För att lax och öring skulle kunna passera större dämmen anlades förr laxtrappor. Numera försöker man om möjligt skapa så kallade faunapassager, där även fisk som inte hoppar och bottenfauna kan ta sig förbi vandringshindren. Faunapassagerna utformas som långa kanaler vid sidan om vandringshindret, med en långsam stigning (se figur). Det är viktigt att faunapassagens utlopp ligger nära dämmet (på nedströmssidan) och har en tillräckligt stor vattenföring. Annars är risken att fisk som simmar uppströms med vägledning av vattenströmmen, inte hittar in i kanalen.

Om det inte går att anlägga en faunapassage, finns ibland möjligheten att istället bygga om vandringshindret, så att fisken kan passera. Genom att anlägga flera trösklar, som trappsteg, nedströms ett dämme kan fallhöjden fördelas på flera sektioner. På detta viset kan åtminstone lax och öring ta sig förbi. För att mindre öring säkert skall kunna passera, bör fallhöjden inte vara större än 30 cm. Vattendjupet under fallet bör också vara 25 % större än fallhöjden. Detta för att fisken skall kunna utnyttja de strömvirvlar som bildas nedanför fallet, som kraftkälla för sina hopp. Vidare bör avstånden mellan dämmena vara minst 4 m.

Vid Silverforsen i Kävlingeån fanns tidigare ett fiskvandringshinder i form av ett 1,5 m högt betongdämme. Genom att bygga upp en lång forssträcka med ett lågt fall (2 %) har hindret undanröjts.

Vandringshinder kan åtgärdas bäst med sk faunapassager där en del av vattnet leds runt dämmet i en kanal. Fallet i faunapassagen skall var mindre än 2%, vilket innebär att det krävs en sträcka på minst 50 meter för att bygga förbi ett fall på en meter. Genom att anlägga vattenvägen slingrande, kan den erforderliga längden uppnås. Det är också viktigt att lägga ut block och sten samt omväxla med höljor för att göra faunapassagen mer varierad.

Ett annat, bra men dyrt, sätt att eliminera ett vandringshinder som utgörs av ett dämme är att bygga upp bottnen i en lång ramp, från dämmets krön (se figur). På så vis skapas en forssträcka som fisken kan ta sig upp för. Fallet på den uppbyggda sträckan bör inte vara brantare än 20 mm/m (d v s 2%). Om dämmets fallhöjd är en meter innebär detta att uppbyggnadssträckan måste vara minst 50 m lång. Det är också viktigt att man väljer rätt fraktionsstorlek på stenen som läggs ut i den upphöjda fåran. Om materialet inte är tillräckligt grovt kommer det successivt att spolas bort av det strömmande vattnet.

Vägtrummor hör till de vanligaste vandringshindren i vattendragen. Här kan ofta framkomligheten förbättras med en relativt liten arbetsinsats. Till exempel kan man bygga ett dämme av stora stenar, som är i nivå med trummans underkant, och ligger minst 6 meter nedströms trummans utlopp. På så vis kan fisken komma vidare uppför trumman. Mellan dämmet och vägtrumman får man då också en hölja med lugnare vatten där fisken kan vila och samla kraft innan den ska ta sig upp genom trumman. Det är dock viktigt att stendämmet byggs så att det skapas en strömkoncentration nedströms, annars riskerar dämmet att utgöra ett vandringshinder i sig. Om vägtrumman ligger högt ovan vattennivån i diket, kan man behöva göra flera dämmen, i trappsteg, så som beskrivits ovan. Om vägtrumman har överkapacitet i förhållande till vattenflödet, vilket ofta är fallet, kan en låg klack också gjutas mitt i trumman, där fisken kan finna nytt lugnvatten.

En enkel åtgärd att bygga förbi ett vandringshinder är att lägga ut flera trösklar längre nedströms, vilket fördelar fallhöjden på flera mindre fall där fisken kan passera.

Exempel på hur man kan åtgärda en vägtrumma som utgör ett vandringshinder.

Övriga faunavårdande åtgärder

Många fåglar och däggdjur utnyttjar vattendragen som födoresurs och lever sitt liv i nära anslutning till vattnet. Detta gäller bl a kungsfiskaren, strömstaren och flera fladdermusarter. Genom enkla åtgärder kan konstgjorda boplatser sättas upp invid vattendragen för att gynna dessa arter.

	Fladdermus Flera fladdermusarter håller till vid vattendrag och fångar insekter över vattenytan. Gamla valvbroar brukar vara tillhåll för fladdermöss som kan finna boplatser i springorna mellan stenarna. Tyvärr har dessa miljöer försvunnit allt eftersom de gamla stenbroarna renoverats eller rivits, och ersatts med moderna broar med brofundament av slät betong.
Genom att sätta upp holkar under dessa nya broar, kan fladdermössen få tillgång till nya bo- och yngelplatser i en miljö där det finns gott om föda.

Holkarna till fladdermöss kan byggas i trä eller lättbetong enligt nedanstående ritning. De kan placeras under brovalven eller på brofundamentens sidor. Träd som växer i kanten av vattendraget kan också vara en lämplig plats. Man bör sätta upp 2 holkar på samman plats för att ge fladdermössen en reträttplats om de blir störda i en av holkarna. De bör placeras ca 2-4 m över marken helst i söderläge. Luftrummet framför holken bör vara fritt. Virket kan gärna vara ohyvlat så får fladdermössen bättre fäste inne i holken. 1. Tak 2. Bakstycke 3. Takpapp 4. Framstycke 5. Bottenplatta (kan förses med gångjärn) 6. Sidostycke

Strömstare

Strömstaren håller till i bäckar med snabbt rinnande och gärna forsande vatten. I Skåne är den förhållandevis ovanlig men förekommer här och var utmed de västskånska jordbruksåarna. Det flacka landskape,t med dålig tillgång till klippväggar och bergskrevor för häckningen, gör att den sedan gammalt har sökt sig till mänskliga konstruktioner såsom kvarnbyggnader och broar.

De moderna broarna erbjuder dock inga skrymslen eller hyllor för strömstarens häckning. Genom att sätta upp holkar på lämpliga ställen, kan man återskapa häckningsmiljöer. Strömstaren bosätter sig gärna i en holk och använder den också som övernattningsplats utanför häckningssäsongen.

Kungsfiskaren

Kungsfiskaren förekommer sparsamt längs de västskånska vattendragen. Den håller gärna till vid stillaflytande åar med branta kanter. Boet utgörs av en ca halv till en meter djup håla som grävs ut i strandbrink av jord, lera eller sand.

Kungsfiskaren förekommer sparsamt längs de västskånska vattendragen, där den häckar längs lite större, stillaflytande vattendrag med lummiga stränder. Boet grävs in i höga, lodräta strandbrinkar av lera, jord eller grus, och placeras ofta lite dolt av nedhängande grenar, rötter eller buskar. Bogången är 0,5-1 m lång, lite oval med en diameter på ca 5 cm. Bristen på boplatser är ofta stor i många vattendrag, och begränsar antalet häckande par.

Gräv ett bo åt kungsfiskaren Man kan underlätta för kungsfiskaren genom att förbättra eller nyskapa brinkar tidigt på våren (februari, mars). Brinken skall vara ca 1,5 m hög och 1,5 – 2 m bred. Med en spade putsar man försiktigt till brinken och gör den helt lodrät, eller med svag lutning inåt. För att gynna kungfiskaren kan man gräva ut loträta brinkar i lämpliga vattendrag. Ytan ska vara helt slät och man ska undvika att det sticker ut grenar, stenar eller dylikt, som underlättar för predatorer som t ex mink att ta sig upp till bogången. Kungsfiskaren gräver bogången själv, men i lite hårdare brinkar kan man hjälpa dem på traven och borra ut början till en bogång. Den ska då vara något mindre än kungsfiskarens egen bogång, strax över 4 cm i diameter är lämpligt, och man kan borra in ca 40 cm i brinken. Bogången ska luta mycket svagt uppåt, för att själva bohålan inte ska bli full av ungarnas extremiteter. Med lite tur kan man fram på sommaren få njuta av den blåa juvelen som pilar snabbt längs vattendraget.

Sätt upp en strömstareholk Holkarna görs helst i plywood (t.ex. formplywood) som tål väta. Målas eller impregneras de med färg eller impregnering för utomhusbruk ökar livslängden och holken syns mindre. I nedanstående ritning framgår måtten och utseendet på en lämplig holk. Placeringen av holken är viktig. Rinnande eller helst forsande vatten skall finnas direkt under holken. Den bör också sättas upp så högt att den är oåtkomlig för mink och andra fyrbenta rovdjur. Lämpliga platser är broar, vägtrummor och trädstammar eller grenar som lutar eller hänger ut över vattnet. Holkarna behöver inte rensas årligen som vanliga småfågelholkar. Det är viktigt att man tar kontakt med broägaren eller markägaren för att få tillstånd att sätta upp holken.