Del 2: Praktisk vattenvård -Vattenvård i landskapet

I jordbruksområden är läckaget av näringsämnen från åkermark ett stort miljöproblem, som leder till övergödning av vattendrag, sjöar och kustområden. Övergödningen orsakar igenväxning och algblomning och kan även leda till att djur- och växtarter försvinner och artsammansättningen i våra vattenmiljöer förändras.

För att minska näringsämnesläckaget är det i första hand viktigt att begränsa utsläppen vid källan genom ändrade brukningsmetoder inom jordbruket. Det har emellertid visat sig svårt att minska läckaget från jordbruksmarken till en nivå som överensstämmer med fastställda miljömål. Arbetet med att minska utsläppen behöver därför kompletteras med andra åtgärder i landskapet, som fångar upp näringsämnena från dräneringsvattnet innan det når större vattendrag och havet. Anläggning av skyddszoner samt dammar och våtmarker är exempel på sådana åtgärder. Dammar, våtmarker och skyddszoner bidrar dessutom till att öka den biologiska mångfalden i slättbygden och gör jordbrukslandskapet mer tillgängligt och stimulerande för allmänheten.

Skyddszoner

Skyddszoner, d v s permanenta, gräsbevuxna zoner utmed diken, bäckar och åar, gynnar miljön i och intill vattendragen på flera sätt. Tillförseln av näring från åkermarken till ån via ytavrinning och vid översvämningar minskar om det finns en gräsbevuxen skyddszon längs vattendraget som fångar upp partiklar i vattnet. Undersökningar från olika länder visar att mängden fosfor i det ytavrinnande vattnet minskar med 40-90 % i 5 till 10 meter breda skyddszoner.

En skyddszon innebär också en minskad risk för direktnedfall av bekämpningsmedel och gödningsämnen i vattendraget. Gräset binder dessutom strandbrinken vilket minskar risken för ras och erosion, som grumlar vattnet.

Skyddszoner kan också vara av stort värde för fåglar, däggdjur och insekter, särskilt om de bitvis är bevuxna med träd och buskar som ger ökat skydd.

Tät grässvål viktig

För att skyddszoner ska fungera bra som näringsämnesfilter är det viktigt att de har en tät grässvål. Skyddszoner kan besås både på hösten och våren. Ett bra sätt att etablera en skyddszon är att så in gräset i en spannmålsgröda. Fröblandningen bör bestå av gräs som etablerar sig snabbt och samtidigt är uthålligt. Ofta används en blandning av engelskt rajgräs, ängsgröe och rödsvingel. Flera gräsfröblandningar som är lämpade för bete passar också bra till skyddszoner. På magrare marker kan inslag av rödven och fårsvingel rekommenderas.

Örtrik äng

För att gynna floran och den biologiska mångfalden kan man även skapa en skyddszon med inslag av ängsblommor. Det är då viktigt att välja en artsammansättning som är anpassad till de rådande markförhållandena och som förekommer naturligt i området. Ängsblommorna kan etableras genom sådd eller plantering av s k örtpluggplantor. Den senare metoden ger kanske en snabbare och säkrare etablering. Företagen som säljer frön och plantor kan ge råd om etablering och skötsel av blomsterängar. Kommunekologen i din kommun kan också ge tips om vilka arter som är lämpliga.

Där skyddszoner saknas är vattendraget betydligt mer utsatt för jorbrukspåverkan.	Markägaren kan få statliga bidrag för att anlägga gräsbevuxna skyddszoner som är minst 6 m breda. Enligt nuvarande regler får tyvärr inga träd och buskar växa på skyddszonen (biflöde till Kävlingeån).

Skötsel av skyddszonen

Från naturvårdssynpunkt går det bra att låta skyddszonen utvecklas mer eller mindre fritt. Högvuxet gräs gynnar fågelliv och däggdjur och behöver inte huggas. Inget hindrar emellertid att gräset slås någon gång per säsong. Där en blomsteräng har etablerats är en årlig slåtter nödvändig för att behålla den rika örtfloran. Slåttern bör äga rum någon gång mellan slutet av juli till mitten av augusti efter att blommorna hunnit fröa av sig. Om ingen hävd sker kommer gräset snabbt att konkurrera ut ängsblommorna. Om gräset slås är det viktigt att skörden förs bort, eftersom den annars kväver nya spirande skott.

Plantering av träd och buskar i skyddszonen är också positivt i många fall. Planteringarna bör dock inte bli så täta att grässvålen löses upp av skuggningen. Mer om plantering står att läsa i kapitlet ”Plantering av buskar och träd”.

Krav på skyddszoner

I Danmark är det lag på 3 m breda skyddszoner längs alla vattendrag. I Sverige finns ingen sådan lag, utan här satsas i stället på frivillig anläggning av skyddszoner med hjälp av EU:s miljöstöd och miljörådgivning inom projektet ”Greppa Näringen”. Emellertid kräver numera många uppköpare av lantbrukets produkter, liksom olika varumärken, att deras kontraktsodlare ska ha skyddszoner.

En stor del av Skånes lantbrukare har fram till nyligen varit anslutna till EU: s miljöstöd för resurshushållande konventionellt jordbruk (REKO). Ett av kraven i REKO-stödet har varit att skyddszoner ska anläggas utmed alla vattendrag inom jordbruksföretaget som är markerade på topografiska kartan. REKO-stödet finns inte längre. Däremot finns det fortfarande ett specifikt miljöstöd för skyddszoner.

Enligt de nuvarande EU-stödsvillkoren ska skyddszonerna vara minst 6 meter breda och bevuxna med gräs eller fleråriga örter. Kemiska bekämpningsmedel och gödselmedel får inte spridas inom skyddszonen.

Det är också möjligt att lägga gårdens trädesareal som skyddszon. Den skall då vara minst 10 m bred (2002). Detta stöd till skyddszoner lämpar sig bra till områden intill vattendrag som ofta svämmar över, där skyddszonen med fördel kan vara bredare än 6 meter.

Förutom statliga stöd för skyddszoner har många kommuner i sitt eget miljöarbete betalat ut ersättning till markägare för att anlägga skyddszoner. I Skåne har man därför på många håll kommit långt när det gäller att etablera skyddszoner utmed vattendragen. Inom Höjeå avrinningsområde har t ex över 100 kilometer skyddszoner anlagts mellan 1990 och 1999 med hjälp av både kommunalt och statligt stöd. Fortfarande saknas emellertid skyddszoner utmed många diken och vattendrag.

	En bred skyddszon gör det möjligt för vattendraget att meandra och underlättar spridningen av arter i landskapet.
	I bild A saknas skyddszon. I B har träd vuxit upp i en befintlig skyddszonen.

Anläggning av våtmarker och dammar

Att sjöar, dammar och våtmarker fungerar som närsaltfällor har varit känt länge. Allt eftersom olika utsläppsbegränsande åtgärder visat sig otillräckliga för att nå de uppsatta målen om minskade kväveutsläpp till havet, har anläggning av våtmarker och dammar blivit en allt viktigare åtgärd i jakten på kvävet. En minst lika viktig positiv effekt av att återskapa våtmarksmiljöer är att de gynnar många vilda växter och djur som idag är hårt undanträngda i jordbrukslandskapet.

I de nationella miljömålen ”Ingen övergödning” och ”Myllrande våtmarker” ingår bl a att till år 2010 anlägga 12000 ha våtmarker och småvatten i odlingslandskapet, varav cirka 5000 ha enligt de regionala miljömålen är planerade att anläggas i Skåne.

Det finns idag goda möjligheter att få både statligt och kommunalt ekonomiskt stöd för anläggning av våtmarker och dammar i de högst näringsbelastade områdena av Skåne. I slutet av kapitlet redovisas de kommunala vattenvårdsprojekt som pågår i västra och mellersta Skåne just nu. Inom projektet Greppa Näringen kan lantbrukare också få kostnadsfri våtmarksrådgivning.

Anlagd damm vid Vragerups gård i Staffanstorps kommun.

Vid Östra Kannik i Lomma kommun har en 6 ha stor våtmark anlgats intill Höjeå. På grund av att ån är mycket djup intill själva våtmarken, har vatten hämtats på en högre nivå ca 850 meter längre uppström, först via rör och sedan i ett öppet dike.

Miljövinster med våtmarker och dammar

Reningen av närsalter i en damm sker genom flera olika naturliga processer. Partiklar som tillförs våtmarken med inloppsvattnet sjunker till bottnen (sedimenterar) när vattenhastigheten avtar, eller fastnar i våtmarkens vegetation. På så vis stannar kväve och fosfor som är bundet till partiklarna kvar i dammen. För fosfor, som till största delen är bundet till lerpartiklar, sker reningen framförallt genom sedimentation. Den största kvävereningen sker däremot vanligen genom bakteriella processer på dammens botten och vattenväxternas ytor. Bakterierna omvandlar vattenlösligt nitratkväve till ofarlig kvävgas, som försvinner upp i luften, i en process som kallas denitrifikation. Växterna i dammen tar också upp näringsämnen från vattnet när de tillväxer, men denna näring återförs till vattnet eller bottnen när växterna dör och bryts ner.

Åtskilliga undersökningar har dessutom visat att vattnets innehåll av bekämpningsmedelsrester minskat efter att det passerat en damm eller våtmark. Detsamma gäller mängden patogena (sjukdomsalstrande) bakterier. Även metaller fångas upp i dammar, främst genom sedimentation. En damm fungerar dessutom som en säkerhetsspärr vid utsläpp av oljeföroreningar, där de lättare kan tas om hand med hjälp av utlagda oljelänsar.

Våtmarker och dammar har även en dämpande effekt på höga vattenflöden, vilket kan innebära en mindre erosion och en minskad partikeltransport i vattendragen nedströms. Detta är bl a positivt för bottenfauna och fisk.

Anläggning av dammar och våtmarker är också mycket positivt för den biologiska mångfalden i slättbygden. Undersökningar har visat att en mängd olika växter och djur snabbt etablerar sig i dammarna. För många av dessa arter, som idag är hårt undanträngda i slättbygden till följd av den omfattande utdikningen, innebär de nya våtmarksmiljöerna en mycket värdefull ökning av livsrummet.

Var gör våtmarker och dammar bäst nytta?

Dammar eller våtmarker bör placeras så att de ger största möjliga nytta för miljön och naturvården i förhållande till anläggningskostnaden. Mätningar har visat att den största reduktionen av kväve och fosfor uppnås när stora mängder av dessa ämnen kommer in i dammen/våtmarken. För att en våtmark skall fungera effektivt som närsaltfälla gäller därför följande två tumregler angående placeringen:

1. De ska anläggas där kväve- och/eller fosforhalten i vattendragen är som högst och övergödningsproblemen är störst (d v s framför allt i intensivodlade jordbruksbygder),

2. De ska anläggas där tillrinningsområdet, och därmed vattentillflödet, är tillräckligt stort.

En grov tumregel är att tillrinningsområdets areal bör vara minst 100 gånger större än dammytan för att en effektiv rening ska uppnås. En damm på 0,5 ha bör således ha ett tillrinningsområde på minst 50 ha. Var den övre gränsen ligger är svårt att säga men tillrinningsområdet bör troligen inte vara större än ca 2000 gånger större än våtmarken yta. Är tillrinningen för stor riskerar bl a organiskt bottenmaterial i dammen att sköljas ut och därmed förloras det viktiga substratet för denitrifikationsbakterierna. Det kan också vara lämpligt att anlägga våtmarker och dammar så att de fångar upp utsläppsvatten från reningsverk med höga halter av närsalter innan detta når vattendraget. Bl a kan då ammonium hinna omvandlas till nitrat, vilket är mindre skadligt för livet i vattendraget.

Det är viktigt att understryka att det många gånger finns andra skäl till att anlägga en våtmark än bara närsaltreduktion. Om huvudsyftet istället är något annat, t ex att gynna den biologiska mångfalden, är tillrinningsområdets storlek av mindre betydelse. Då är det istället viktigt att våtmarken placeras där den gör stor nytta för växt- och djurlivet. Anläggning av våtmarker och dammar bör därför också prioriteras i områden som är fattiga på natur- och vattenmiljöer, eftersom ett nytt vatten i ett sådant område betyder mycket för den biologiska mångfalden.

På ställen där det finns behov av att dämpa vattenflödet för att undvika översvämningar kan det också vara positivt, både för miljön och jordbruket, att ha en vattenmagasinerande damm som jämnar ut flödet i vattendraget.

Strategiska lägen för damm- och våtmarksanläggning:

• där tillrinnande vatten har höga koncentrationer av närsalter
• där tillrinningsområdet är stort
• i naturfattiga områden och/eller områden där det är ont om vattenmiljöer
• där det finns behov av att dämpa flödesvariationerna
• där punktutsläpp belastar vattendraget

Bilderna före och efter anläggningen av en damm visar vilken positiv förändring som en ny vattenmiljö har på landskapet. Ettarp i Lunds kommun, vid Höje å.

Praktiska aspekter på val av plats

Mycket schakt blir dyrt

För att anläggning av dammar och våtmarker ska bli kostnadseffektiva miljöåtgärder måste även en rad praktiska aspekter beaktas vid placeringen. Det allra viktigaste för att hålla kostnaderna nere är att grävinsatsen blir så liten som möjligt. Marknivån där våtmarken placeras bör därför vara så låg som möjligt i förhållande till vattennivån i det vattendrag eller rörsystem som skall försörja anläggningen med vatten. Ju högre belägen marken är, desto mer jord måste schaktas bort, med snabbt ökande kostnader som följd. En våtmark som skapas genom omfattande grävning blir heller inte särskilt vacker, eftersom vattenytan då hamnar långt under den omgivande marknivån.

I Skarhult i Eslövs kommun har en ca 5 ha stor våtmark anlagts i anslutning till Bråån. Området där våtmarken nu ligger utnyttjades under slutet av 1800-talet och kanske i början av 1900-talet som översilningsmarker för att öka höskörden. För att leda vatten till den nuvarande våtmarken har den tilloppskanal som användes till översilningsmarken åter tagits i bruk och på så vis leds vatten från Bråån till våtmarken. I projektet har ingått att stängsla ett större område kring våtmarken för att kunna hålla betesdjur som motverkar igenväxning. Området med sina betade flacka stränder mot den stora vattensamlingen är mycket attraktivt för fågellivet.

Staplarna anger reduktionen av kväve, fosfor och slam (partiklar) i tre nyanlagda dammar som ett årsmedelvärde för perioden oktober 98 till oktober 2001. Dammarnas tillrinningsområde varierar i storlek och därmed också belastningen av närsalter och slam. Ju högre belastningen är desto högre är reduktionen av såväl kväve och fosfor som slam. Mätningarna är utförda genom kontinuerlig uppsamling av provvatten från dammarnas in- och utlopp. Genarp Råbyholm Skogstorp Tillrinningsområde, ha 300 380 880 dammyta, ha 1,0 0,75 0,65

Det kan också vara svårt att placera ut stora mängder schaktmassor utan att bygga upp vallar som stör eller förändrar landskapsbilden. Ju mer massor som måste flyttas, desto större är dessutom risken för körskador i marken. Allra bäst är förutsättningarna för våtmarksanläggning där det finns möjlighet att dämma i vattendraget. Detta minskar schaktbehovet och ökar våtmarkens skönhetsvärde, genom att vattennivån hamnar högt i förhållande till omgivande mark. I flacka slättområden är det tyvärr ofta omöjligt att dämma utan att störa dräneringen på markerna uppströms. Där vattendrag eller rörledningar har bra fall kan det dock vara möjligt att dämma utan att andra intressen påverkas För att kunna avgöra schaktningsbehovet och om dämning är möjligt behöver oftast en höjdavvägning utföras, som fastställer nivåerna på marken, dikets botten och ledningssystemens rörgångar.

Minst påverkan på jordbruksdriften

Det är naturligtvis även angeläget att dammar och våtmark placeras där de inkräktar så lite som möjligt på jordbruksdriften. Många gånger kan ingreppet i åkermarken minimeras genom att våtmarkerna placeras i fältens kanter eller i svackor, där dräneringsförhållandena ändå är dåliga. Ibland kan också flera markägare samsas om en damm eller våtmark som ligger mitt i fastighetsgränsen. Ofta finner man dock att det tekniskt sett bästa läget ligger mitt ute i åkern på en kulverterad sträcka, vilket då kan innebära en konflikt mellan odlingsintresset och våtmarksintresset.

Motstående intressen

Kablar, ledningar och vägar

Vid anläggning av dammar och våtmarker måste man också ta hänsyn till alla kablar som genomkorsar landskapet, såsom el-, tele-, gas- och VA-ledningar. Kontakta därför alltid traktens ledningsägare och fråga om det finns ledningar inom våtmarksområdet innan grävning påbörjas. Även luftledningar måste beaktas och vid arbete i närheten av dessa gäller ibland särskilda skyddsföreskrifter.

Om en våtmark skall anläggas nära en allmän väg krävs ett särskilt samråd med samhällsmiljöfunktionen på länsstyrelsen. Vägverket får då ärendet på remiss och kan ha synpunkter bl a kring säkerhet och avstånd till vägen. Generellt krävs ett visst skyddsavstånd till vägar vid anläggning av dammar och liknande. Till vissa större vägar är skyddsavståndet 20 m, medan det till mindre allmänna vägar är 12 m.

Befintliga naturvärden

I första hand bör dammar och våtmarker placeras på mark som är eller i sen tid har varit uppodlad. På sådana ställen finns normalt inga naturvärden som går till spillo, samtidigt som vattenspegeln som regel är positiv för naturmiljön. Om en våtmark däremot ska anläggas i en betesmark eller någon annan typ av naturmark är det viktigt att först kontrollera att det inte finns några botaniska eller andra värden som kan skadas av anläggningen. Vid samrådsprövningen (enl. 12 kap 6 §) med länsstyrelsen görs en bedömning om anläggningen kommer att inkräkta på befintliga naturvärden (se nedan).

Schaktarbeten vid ett dammbygge i Holmby, Eslövs kommun .Transporten av schaktmassorna över fälten med dumper skall ske som här vid torra förhållanden för att undvika körskador. Vänster: Naturbetesmarker med en värdefull flora är olämpliga lägen för nya dammar och våtmarker. Har betesmarken varken varit plöjd eller gödslad är det mycket troligt att den hyser en värdefull flora

Kulturlämningar

Jordbrukslandskapet är ett kulturlandskap med rikliga spår och lämningar efter äldre bosättningar. Enligt kulturminneslagen får inte fornlämningar förstöras, vilket måste beaktas vid anläggning av våtmarker. I samrådshanteringen bedömer länsstyrelsen även de kulturhistoriska värdena i området och hur de påverkas av våtmarksanläggningen. Länsstyrelsen kan också kräva att en arkeologisk övervakning sker i samband med grävarbetena, eller att en enklare arkeologisk förundersökning görs innan projektet får starta. Visar det sig att det finns fornlämningar på platsen kan det även krävas en mer utförlig arkeologisk undersökning innan anläggningsarbetet kan fortsätta. Detta medför då som regel orimligt stora kostnader för våtmarksprojektet, som därmed antingen måste flyttas eller läggas ner. Om en fornlämning påträffas under arbetets gång ska länsstyrelsen omgående meddelas.

Fisk och fiskevård

Hänsyn bör i möjligaste mån även tas till fiskevården vid anläggning av dammar och våtmarker. Till exempel bör inga nya vattenspeglar anläggas så att bäckfåror med grusbottnar, som utgör lekplatser för öring och andra fiskar, förstörs. Anläggningarna bör heller inte utformas så att de bildar vandringshinder för fisk. Även arter som inte kan hoppa bör helst kunna passera dammen/våtmarken.

I dammar och våtmarker är avdunstningen större än i rinnande vatten. Om ett rinnande vatten leds in i en våtmark leder detta därför till en viss minskning av vattenflödet. I små vattendrag kan detta ge upphov till kritiskt låga vattenstånd under lågflödesperioder. I sådana fall kan det vara lämpligt att anlägga våtmarken vid sidan om bäcken och bara leda in vatten i våtmarken vid normal- och högflöden.

Representanter för fiskevården rekommenderar av flera skäl nästan alltid att dammar/våtmarker anläggs vid sidan om vattendragen och bara tar emot ett delflöde från dessa. Därmed råder en generell konflikt mellan fiskevården och näringsämnesreduktionen, eftersom den sistnämnda ökar ju mer vatten som leds in i våtmarken.

Hänsyn till omgivande fastigheter

Vid anläggning av dammar och våtmarker måste hänsyn alltid tas till boende och till markanvändningen i omgivningen. Om en ny damm/våtmark innebär någon form av dämning bör man t ex kontakta markägarna närmast uppströms och kontrollera så att dämningen inte påverkar utsläpp från avloppsanläggningar eller dräneringssystem.

Dikningsföretag

Om det finns ett dikningsföretag på den sträcka av vattendraget som berörs av våtmarken skall man alltid samråda med detta. Dikningsföretagen har i allmänhet en styrelse med en ordförande som man kan vända sig till.

Det är inte tillåtet att utan vidare höja bottennivån, eller på annat sätt förändra bredd eller djup, i ett dike som ingår i ett dikningsföretag. En överenskommelse kan dock träffas med dikningsföretaget, som då kan ge sitt tillstånd till förändringen. För att lagligförklara åtgärden måste det ske en omprövning av dikningsföretaget i miljödomstolen (se kapitlet ”Lagstiftning”).

Samråd och tillståndsprövning

Anläggning av dammar och våtmarker kräver som regel någon form av tillstånd. Oftast räcker det med en samrådsprövning hos länsstyrelsen enligt miljöbalken 12 kap 6 §. Vid prövningen ser länsstyrelsen bl a till kulturmiljövärden, naturvärden, biotopskydd, strandskydd, fiskeintressen och olika allmänna intressen. Anmälan om samråd skall göras senast sex veckor innan arbetena påbörjas. Anmälan skall vara skriftlig och innehålla en karta och en skiss över hur dammen eller våtmarken ska se ut. Länsstyrelsen tillhandahåller ansökningsblanketter och kan även ge information om vad som ska framgå i samrådsansökan.

Dammar kan vara fina fiskevatten. Här öringfiske i Slogstorpsdammen i Eslövs kommun. Vänster: Ofta råder en konflikt mellan å ena sidan intresset att reducera kväve och fosfor och andra sidan fiskevården vid anläggning av en damm eller våtmark. En damm som anläggs mitt i ett dike innebär att allt vatten i diket ”behandlas” i dammen till skillnad från en sidodamm. Belastningen av närsalter blir stor vilket innebär en hög närsaltreduktion. En damm mitt i fåran kan dock innebära olägenheter i vattendraget nedströms som minskade vattenflöden p g a avdunstning i dammen och försämrade syrgasförhållanden som en följd av låga syrgashalter i dammen sommartid och vintertid när vattenflödena är låga. Vidare befaras gäddor etableras i dammen som kan utgöra ett hot mot öringsmolten (öringungarna) som måste passera dammen under utvandringen till havet. En damm kan också utgöra ett vandringshinder om utloppsdämmet inte utformas på rätt sätt. I en sidodamm leds endast ett delflöde in i dammen och lågvattenflödena kan passera i vattendraget intill, vilket innebär minskade problem med avdunstning och syrebrist under sommar- och vintertid. Fisken kan också passera obehindrat i vattendraget intill. Närsaltreduktionen blir dock lägre eftersom allt vatten inte leds in och ”behandlas” i dammen.

Om dammen/våtmarken innebär en ”avsevärd miljöpåverkan” eller negativa effekter på allmänna eller enskilda intressen, räcker det inte med ett samråd enligt 12 kap § 6. Då krävs istället en domstolsprövning i miljödomstolen.

Den sökande avgör själv om det föreligger risk för negativa effekter på allmänna eller enskilda intressen. Avser man att dämma direkt i en å eller dikesfåra krävs i regel miljödom eller en omprövning av det eventuella dikningsföretaget (se nedan). Mer om regler kring vatten finns i kapitlet ”Lagstiftning”.

Hur skapas en våtmark eller damm?

Dämning eller grävning?

Dammar och våtmarker kan skapas genom antingen dämning, grävning eller en kombination av dessa två. Av kostnadsskäl såväl som estetiska och praktiska skäl bör dämning alltid ske i möjligaste mån. I praktiken är dock mer omfattande dämningar mycket sällan möjliga att genomföra i flacka jordbruksområden, eftersom det ofta påverkar dräneringen på stora arealer uppströms (se stycket ”Praktiska aspekter på val av plats"). Anläggning av dammar och våtmarker i slättbygden måste därför för det mesta ske genom att man gräver sig ner till vattnet, eventuellt i kombination med en mindre dämning.

Olika typer av dammar/våtmarker

Dammar och våtmarker kan anläggas på olika sätt i förhållande till det flöde som försörjer dem med vatten.

• Det kanske enklaste sättet är att helt enkelt bredda fåran i ett befintligt vattendrag. Om det inte orsakar problem med vattenavledningen uppströms och inte påverkar fiskbestånden negativt, kan man eventuellt även anlägga ett dämme vid utloppet till sådana dammar för att höja vattennivån och minska schaktbehovet. Detta kan t ex vara möjligt i bäckraviner, som ligger djupt i förhållande till omgivande mark.
• Om det är tekniskt förmånligt, eller om bäckfåran har naturvärden som kan skadas av en breddning, kan dammen/våtmarken istället anläggas vid sidan om fåran. Vattnet får då ledas till och från anläggningen antingen via rör eller öppna diken. Även i detta fall kan ett dämme sättas vid utloppet för att reglera vattennivån.
• Vid anläggning av sidodammar leds normalt endast en del av vattendragets flöde in i dammen för att undvika att bäckfåran torrläggs. I mindre bäckar tar man ofta inte in något vatten alls i sidodammen under lågflödesperioder. På grund av de stora nivåskillnaderna i många vattendrag måste sidodammarna dessutom ofta göras orimligt djupa för att vatten ska kunna ledas in även vid perioder med lågt vattenstånd. Många sidodammar konstrueras därför så att vatten endast tas in vid högflöden och sedan låses i dammen, då vattennivån sjunker i bäcken.

Ett tredje sätt att anlägga en damm/våtmark är att öppna upp ett kulvertsystem. Där kulvertar ligger ytligt kan detta ibland ske genom att kulverten helt enkelt bryts upp och breddas. Alternativt kan vattnet från ett kulvertsystem ledas om till en grävd eller naturlig sänka.

Ett bra sätt att minska schaktbehovet och få upp vattenytan i dammar/våtmarker som anläggs vid sidan av ett vattendrag/kulvert är att via en lång inloppsledning ”hämta” vattnet från en högre nivå längre uppströms i vattendraget. Om inloppsledningen läggs med ett mindre fall än vad vattendraget/kulverten har, kan vattnet i våtmarken ligga på en högre nivå än det gör i vattendraget/kulverten i höjd med våtmarken.

På de få platser i jordbrukslandskapet där mer omfattande dämning är möjlig kan detta utföras på olika sätt. Det vanligaste är kanske att man höjer vattennivån i ett vattendrag eller befintligt fuktområde, genom ett dämme vid utloppet, men dämning kan även göras i rörlagda vattensystem. En svårdränerad svacka i åkermarken kan t ex omvandlas till en våtmark genom att en dräneringsstam proppas igen, så att vattnet tvingas upp i markytan.

a) Damm anlagd i ett kulverterat (rörlagt) vattensystem. Äspet, Lunds kommun b) Damm anlagd genom att bäckfåran utvidgats. Lilla Bjällerup, Staffanstorps kommun c) Damm anlagd som en sidodamm till ett vattendrag. Endast delar av vattendragets flöde leds in i dammen. S:t Lars, Lunds kommun

Denna typ av dämning kan resultera i en mer traditionell våtmark, som har en öppen vattenspegel under vinterhalvåret men utgörs av en fuktäng på sommaren. Sådana våtmarker är mycket attraktiva för fåglar och därför mycket värdefulla från naturvårdssynpunkt.

Innan dämning görs måste man givetvis försäkra sig om att inga negativa effekter uppstår längre uppströms. Om man vill ha möjlighet att enkelt reglera dämningen i framtiden kan istället en munkbrunn med planksättar anslutas till kulverten. På så vis kan man styra vattennivån under året och t ex hålla ett högt vattenstånd under vinterhalvåret, för att sedan sänka av vattnet under växtsäsongen.

In- och utlopp

In- och utlopp till dammar/våtmarker som anläggs vid sidan om ett vattendrag kan antingen konstrueras som öppna diken eller vara rörlagda. Vid utloppet regleras vattennivån i våtmarken eller dammen genom ett dämme som kan vara utformat som ett öppet överfall eller en brunn. Dämmet är antingen fast eller reglerbart. Med fasta dämmen (t ex ett gjutet betongöverfall, eller en brunn ute i dammen där vattnet faller över brunnskanten) saknas möjlighet att variera vattennivån.

Ett reglerbart dämme eller en sk munk (brunn med brädsättar) ger däremot möjlighet att ändra vattennivån i dammen. Regleringen sker vanligen med hjälp av planksättar som kan tas ur och sättas i efter behag. En sådan anordning kan t ex utnyttjas där man för kvävereduktionens skull vill ha ett högt vattenstånd under vinterhalvåret, men sedan vill sänka vattennivån under sommaren för att möjliggöra bete eller slåtter längre ut i våtmarkens strandzon eller förbättra odlingsmöjligheterna på omkringliggande åkrar. På andra ställen finns kanske önskemål om att kunna bibehålla ett högt vattenstånd i våtmarken under sommaren. Då man skapar en damm som ligger mitt i ett fiskhållande vattendrag, måste man se upp så att ett eventuellt dämme i utloppet inte orsakar ett vandringshinder för fisken (se även kapitlet Restaurering och biotopförbättring).

Exempel på ett betongdämme med ingjutna naturstenar

Olika utloppskonstrukrioner för dammar och våtmarker A: Brunn med kupolgaller. Brunnskanten styr vattennivån i dammen. Ingen regleringsmöjlighet finns B: Brunn med planksättar (sk munk). Nivåreglering möjlig genom att ta i eller ur plankor i brunnen C. Gjutet betongdämme utformat så att passsage är möjligt för vandrande fisk D. Gjutet betongdämme enligt samma princip som C men med planksättar som möjligör en reglering av vattennivån. E. Utloppsbrunn av typen gallerbrunn med ett mindre hål någon eller några dm nedanför brunnskanten som har kapacitet för att svälja låg och normalvattenflöden. Vid högre vattenflöden stiger vattennivån och rinner över brunnskanten. På så vis erhålls en dämpning av vattenflödet genom det magasin som kan fyllas på vid högflöden mellan lågvattennivån och högvattennivån.

Övre: Exempel på en ritning av en damm som kan lämnas till en entreprenör. Dammens tillrinningsområde är ca 115 ha . Vattennivån kan regleras med hjälp av brädsättar i utloppsdämmet. Under vinterhalvåret kan vattenståndet hållas högt och den låglänta gräsmarken blir då översvämmad och våtmarkens areal uppgår till drygt 2 ha. Under betesperioden sänks vattenståndet och dammens yta minskar med en hektar vilket möjliggör bete på en större areal. Vänster: Samma damm som återges i ritningen. Bilden är tagen från inloppet och ut över dammen/våtmarken. Dammen ligger intill Kävlingeån vid Borgeby, Lomma kommun

Utformning av dammar och våtmarker

Utformningen av nya dammar och våtmarker beror i hög grad på anläggningens huvudsakliga syfte, som därför bör klargöras på ett tidigt stadium. Syftet kan t ex vara att åstadkomma en bra närsaltreduktion och en ökad biologisk mångfald eller att skapa en bevattningsdamm eller ett viltvatten. I allmänhet går flera olika syften eller användningsområden att förena. En bevattningsdamm kan t ex fungera bra som en närsaltfälla och likaså ett viltvatten. Den biologiska mångfalden gynnas i stort sett alltid av en ny vattenspegel i jordbrukslandskapet oavsett dammens eller våtmarkens användningsområde.

Bästa utformningen för närsaltreduktion

För att dammen eller våtmarken skall fungera bra som en närsaltfälla bör ytan vara så stor som möjligt. Det är också viktigt att det vatten som kommer till dammen/våtmarken sprids över en så stor del av bottenytan som möjligt. En bättre spridning av vattenströmmen åstadkoms genom att placera in- och utlopp så långt som möjligt från varandra.

En långsmal damm/våtmark med in- och utflöde i var sin ände är betydligt effektivare som närsaltfälla än en rund damm. Vidare kan en ö, halvö eller ett grundområde, som tvingar ut vattnet över en större del av våtmarken, placeras framför inloppet. Inflödet kan också fördelas på flera mindre inlopp.

Dammen eller våtmarken bör generellt vara ganska grund, men djupet får gärna variera lite. Nära inloppet kan t ex en djuphåla vara bra då den största avsättningen av partiklar sker i början av våtmarken eller dammen. Finare partiklar svävar vidare i vattnet och ett grundområde med vass eller dylikt kan effektivt fånga upp även dessa partiklar.

Bästa utformningen för växter och djur

Generellt sett är alla nya vattenmiljöer i naturfattiga åkerområden mycket gynnsamma för floran och faunan. Många arter är heller inte särskilt kräsna vad gäller utformningen och etablerar sig snabbt i den nya vattenmiljön, oavsett hur dammen/våtmarken ser ut.

Vissa arter har emellertid mer specifika krav på miljön. Artsammansättningen i olika dammar/våtmarker kommer därför att variera beroende på en mängd olika faktorer såsom t ex dammens/våtmarkens läge i landskapet, storlek, djup, m m. En annan mycket viktig faktor är om strandzonen betas/slåttras eller om den är ohävdad. Ohävdade stränder växer snabbt igen med högvuxna vassar och videbuskage. Hävdade stränder får däremot en lågvuxen vegetation ända ut i vattnet. I dessa vitt skilda typer av strandmiljöer utvecklas förstås också olika typer av växt- och djursamhällen.

Att peka ut en viss utformning eller hävd som är bäst för växter och djur i en damm/våtmark är i stort sett omöjligt. Sett i ett större perspektiv (t ex över hela Skåne) är det absolut bästa för den biologiska mångfalden om det anläggs många olika typer av dammar/våtmarker med olika former av skötsel. På det viset skapas den största möjliga variationen av vattenmiljöer, vilket ger ett större antal växt- och djurarter möjlighet att finna en för dem gynnsam livsmiljö.

	I en damm bör det finnas oloka djupnivåser som kan ge olika växtarter möjlighet att etablera sig.

Denna damm vid Aggarp i Svedala kommun har anlagts som en sidodamm till Sjuspännesgropen i Segeåns vattensystem. Området har under 1800-talet utgjorts av våtmark. För att få bättre spridning på det inkommande vattnet i dammen har en ö placerats framför inloppet.	Vid Stridsmölla i Segeåns avrinnningsområde intill Hybybackar har en kvarndamm återskapats. Dammen har en areal på 2,6 ha och har genom fördelaktiga höjdförhållanden kunnat anläggas med en kombination av dämning och schaktning. På så vis har schaktinsatserna kunnat begränsas.

Några generella råd kan emellertid ges för hur en damm/våtmark kan göras attraktiv för djur och växter.

Den art- och individrikaste delen av en vattenmiljö är ofta strandzonen, ”livets kant”. Dammens/våtmarkens slänter bör därför göras så flacka som möjligt, så att strandzonen blir långgrund och bred och upptar en större del av den totala vattenytan.

Av samma anledning är det positivt med en lång strandlinje. Strandlinjens längd kan därför med fördel ökas genom att göra dammen mer avlång och med böljande kontur. Den minsta möjliga strandlinjen i förhållande till ytan har man i en helt cirkelrund vattensamling. Generellt sett är det också gynnsamt med grunda dammar/våtmarker, eftersom strandzonens arter då kan sprida sig över stora delar av vattenytan.

Även i den enskilda dammen/våtmarken är det dock positivt med variation. Det kan därför vara bra att skapa en brantare (mer bråddjup) strandzon på del platser och att låta grundområden omväxla med djupare partier. Ett djupområde hindrar bl a att hela vattenytan växer igen.

Där vattenståndet i dammen är lägre under sommaren än vid vinterns högflöden kan det också vara positivt att skapa höljor eller ”hak” i strandslänterna, som står under vatten vid högflöden, och som fångar upp vattnet när nivån sjunker under försommaren. På det viset skapas avsnörda, grunda vattenmiljöer under sommaren som kan vara värdefulla för bl a fåglar, insekter och groddjur.

Öar kan ibland vara positivt, genom att de skapar skyddade miljöer där t ex fåglar kan häcka. Öarna bör ha flacka stränder och vara fria från träd och buskar.

Hävd av strandzonen (genom bete eller slåtter) är generellt sett mycket positivt. Hävden är nödvändig för att hålla tillbaka igenväxningen och bibehålla grunda, öppna vattenytor, som är mycket viktiga för många arter. Visserligen kan mångfladen vara stor även i ohävdade vattenmiljöer, men sådana finns det redan många av i landskapet. Däremot har de hävdade strandzonerna, liksom många växter och djur som trivs i dessa miljöer, blivit allt mer sällsynta. Att återskapa en hävdad, långgrund våtmarksmiljö är därför mycket värdefullt för den biologiska mångfalden.

Bevattningsdammar

Bevattningsdammar utformas normalt så att de samlar upp vatten under perioder med höga flöden som sedan används under sommarens torrperioder. Vid lågvattenföring får ingen påfyllning ske, utan vattnet ska då ledas förbi dammen för att undvika att vattendraget torkar ut nedströms. Vid beräkning av erforderlig volym i en bevattningsdamm kan man alltså inte räkna med någon tillförsel av vattenunder sommarens lågvattenperioder. En grov tumregel vid beräkning av hur stor vattenvolym en bevattningsdamm ska hålla är att bevattningsbehovet uppgår till ca 1 000 m³ per hektar bevattnad areal.

Vegetationsutvecklingen i en damm

Etableringen av växter sker ofta mycket snabbt i nyanlagda dammar och våtmarker. Första året efter anläggning består vegetationen mest av olika pionjärarter, d v s arter som är snabba att kolonisera blottade ytor. Redan efter tre till fyra år har emellertid ofta en mer eller mindre sluten vegetation hunnit utbildats i strandzonen. Även buskar och träd, framför allt i form av korgvide, vitpil och andra Salixarter, skjuter ofta snabbt upp i strandkanterna.

Undervattensvegetationen, , etablerar sig ofta redan efter ett eller två år och kan sedan snabbt bilda stora bestånd. Först på plats är vanligen olika natearter och vattenpest, medan slingor och särvarter etablerar sig något år senare. Till de allra första kolonistörerna ute i vattnet hör också trådformiga grönalger som ofta bildar stora oönskade sjok i nyanlagda dammar redan under den första växtsäsongen. Grönalgerna kan också plötsligt uppträda i stor mängd i äldre vattenmiljöer. Oftast är dock dessa uppträdanden av tillfällig karaktär, och efter något år kan grönalgerna vara nästan borta igen. Uppe på vattenytan sprider sig successivt även olika flytbladsväxter, framför allt gäddnate.

Om ingen hävd sker växer grunda dammar och våtmarker, igen helt på ganska kort tid. Tio till femton år efter anläggning kan då hela vattenytan vara täckt av vassbälten. Om vattenströmmen forfarande sprider sig väl över våtmarkenbehöver inte detta vara negativt för näringsämnesreduktionen. Går igenväxningen så långt att det blir en kanalisering genom våtmarken, så att vattenströmmen koncentreras till ett smalt stråk, försämras däremot näringsämnesreduktionen. Detta eftersom stora delar av bottenytorna och undervattensvegetationen, där denitrifikationen sker, då inte kommer i kontakt med det genomströmmande vattnet. Om dammen bara är igenvuxen med undervattensvegetation uppstår i regel inte någon kanalisering.

Principer för anläggning av en bevattningsdamm. Vid låga vattenflöden får vattnet inte ledas in i dammen utan bör istället ledas förbi. Vidare rekommenderas att inte allt vatten tas ut vid bevattningsuttaget, utan en mindre djuphåla med vatten i sparas för överlevnaden av fisk och bottendjur. Ett större grundområde som endast har någon decimeters vattendjup eller mindre när bevattningsvolymen är uttagen kan bli en värdefull miljö för fåglar.

Vegetationsutvecklingen i en nyanlagd damm från första året fram till år åtta. Dammen genomgår en förändring av både den strandnära- och undervattensvegetationen.

Om dammens eller våtmarkens kantzon inte betas eller slås kan igenväxningen med bl a träd och buskar få dammen att helt ändra karaktär. Här en damm vid Ellinge i Eslövs kommun fotograferad från samma ställe i juni 1999 (A) respektive oktober 2002 (B).

Etablering av vattenväxter

Eftersom kolonisationen av vilda växter oftast är mycket snabb finns i allmänhet inget behov av att aktivt etablera någon vegetation i nyanlagda dammar och våtmarker. Om man ändå vill styra eller skynda på utvecklingen av vattenväxter i och kring våtmarken ges här några råd och tips. En rik undervattensvegetation är eftersträvansvärd på flera sätt. Den gynnarfåglar och insekter, den bidrar till att hålla vattnet klart och är sannolikt positiv för näringsreduktionen. Det kan därför vara positivt att försöka etablera slingor (Myriophyllum), särvar (Ceratophyllum) och kransalger (Chara) under dammens första år. Man kan hämta dessa växter från äldre dammar eller sjöar i närheten och tillsätta till den nya dammen. Man bör dock inte plocka ut för stora mängder i de naturliga bestånden. Om dammens förutsättningar är de rätta, krävs inte så stor mängd inplanterade växter undervattensväxter, då de tillväxer snabbt. Erfarenheter visar dock att det ibland är svårt att få undervattensvegetationen att utvecklas. Vattnet får inte vara för grumligt och om växtätande fiskar förekommer i dammen försvinner undervattensvegetationen snabbt.

Om man vill styra utvecklingen av övervattensväxter i strandkanten, kan s k örtpluggplantor planteras. Kanske finns det önskemål om att få in arter med en vacker blomning, såsom gul svärdslilja, kabbleka, blomvass och fackelblomster. Andra växter som man kan försöka gynna genom utplantering är t ex starr (Carex spp.), tågväxter (Juncus spp.), nateväxter (Potamogeton spp.) och olika sävarter (Scirpus spp., Eleocharis spp.), eftersom de är viktiga fröproducenter som gynnar många fröätande fåglar. Ett annat sätt att påskynda etableringen av vattenväxter är att gräva eller skrapa ihop ytlig jord från vattenlinjen vid en befintlig vattensamling eller sjö, för att sedan sprida den i strandkanten på den nya dammen. På så sätt sprider man frön och rotdelar till den nya miljön.

Plantering av träd och buskar

Viss plantering av träd och buskar runt dammar och våtmarker kan också vara gynnsamt för många växter och djur. Råd och tips vid plantering längs vattendrag ges i kapitlet ”Plantering av buskar och träd”. Dessa råd gäller i stort även vid plantering utmed dammar och våtmarker.

Beträffande placeringen av träd och buskar skiljer sig dock rekommendationerna delvis åt.

Längs små vattendrag syftar planteringen ofta till att, genom ökad beskuggning, hålla nere vattentemperaturen bl a för att undvika syrebrist under sommaren.

Flertalet vattenlevande växter och djur i den västskånska slättbygden, varav många har trängts undan kraftigt av alla utdikningar, är emellertid arter som trivs i varma, solbelysta vatten. Groddjur gynnas t ex av en hög solinstrålning som snabbt värmer upp vattnet inför vårens grodlek. För att gynna de värmeälskande arterna kan man därför med fördel lämna syd- och västsidan öppen, och istället plantera en bård av buskar och träd på dammens/våtmarkens norra och östra sida.

Rikliga bestånd av undervattensvegetation ger ofta ett klart vatten. I denna nyanlagda damm i Saxåns avrinningsområde är bottnen täckt av kransalger.

En sådan trädbård ger minimal skugga, samtidigt som den ger vindskydd åt vattenmiljön.

Om större våtmarksområden skapas i ett redan trädfattigt landskap bör man generellt sett undvika planteringar för att värna om den öppna karaktären. Höga träd fungerar dessutom som utkiksplatser för rovfågel och kråkor, vilket missgynnar häckningen av en del fågelarter, t ex vadare och änder. Inom större betade våtmarksområden bör därför träd och buskplanteringar också undvikas.

Inplantering av fisk och kräftor

Ofta finns ett stort intresse för att plantera in fisk eller kräftor i nyanlagda dammar och våtmarker. I dammar/våtmarker som anlagts för att gynna den biologiska mångfalden bör man dock som regel undvika att plantera in främmade arter som inte förekommer naturligt i trakten. Observera också att all inplatering av fisk och kräftor alltid kräver tillstånd från länsstyrelsen. Man bör också vara medveten om att inplanteringar inte alltid bara får positiva effekter.

En populär art, som många är intresserade av att plantera in i dammar är t ex gräskarp. Gräskarpen hör hemma i östra Asien, och förekommer bl a i kinesiska floder. Den kan inte fortplanta sig i svenska vatten, utan föds upp i odlingar. Gräskarp lever av större växter och sätts ofta ut i sjöar och dammar för att hålla tillbaka vegetationen. Erfarenheter visar också att arten effektivt kan hålla efter många vattenväxter och bidra till att skapa en öppen vattenspegel. En mindre välkommen bieffekt av gräskarpen kan dock bli ett mycket grumligt vatten. Detta eftersom utslagningen av högre vattenväxter innebär en minskad konkurrens om näringen som gynnar växtplankton och därmed kan ge upphov till en omfattande algblomning. Algtillväxten späds på ytterligare av att den näring som tidigare var bunden i vattenväxterna hamnar i vattnet efter att ha passerat karpens mage. Gräskarpen utnyttjar dessutom växterna dåligt vilket gör att och upp till 70% av växtdelarna kan flyta omkring i vattnet, i form av söndertuggade och/eller halvsmälta växtdelar, vilket bidrar ytterligare till att näring frigörs.

Gräskarpen är också negativ för djurlivet i dammar/våtmarker eftersom en riklig vattenvegetation är en förutsättning för en rik fauna av fåglar och andra djur.

Signalkräfta är en annan art som gärna inplanteras i dammar. Är dammen belägen i ett område med sällsynta groddjur bör man dock inte sätta ut kräftor. Kräftor påverkar grodbestånden negativt dels genom att de äter grodor och grodrom, dels genom att de betar ner vegetationen i vattnet. Kräftor och fisk bör heller inte inplanteras på platser där de kan sprida sig till närliggande naturliga vattenmiljöer. Detta är särskilt viktigt i områden där flodkräfta förekommer, eftersom införsel av djur till dessa vatten innebär en risk för spridning av kräftpest.

Om möjligt bör man lämna kvar befintliga träd och buskar när damm nyanläggs. En nyligen anlagd damm i Högseröd i Eslövs kommun.

Skötsel av våtmarker och dammar

Bete och slåtter i strandzonen

Om bete eller slåtter kan bedrivas i strandzonen runt en damm eller våtmark är detta (som tidigare nämnts) mycket positivt för naturvården. Hävden håller undan högvuxna vassar och ger öppna strandkanter med en artrik flora. Den skapar också goda förutsättningar för ett rikt fågelliv.. Framför allt gynnas olika vadarfåglar som t ex tofsvipa, rödbena, strandskata och mindre strandpipare som trivs på öppna fuktängar. Även en del änder, som t ex skedand och årta trivs i denna miljö.

En förutsättning för att betet ska få positiva effekter på våtmarksmiljön är dock att djuren tillåts gå ända ut i vattnet och inte stängslas av från strandzonen. Vid bete är kor det bästa djurslaget, eftersom de betar ända ut i vattnet. Allra bäst är det emellertid om sambete med olika djurslag kan bedrivas, eftersom detta ger en jämnare avbetning..

En våtmark som kontinuerligt hävdas genom t ex bete, inträder i ett mer stabilt stadium där förändringarna av vegetation och djurliv är mindre med tiden än i en ohävdad våtmark.

Som ett alternativ till bete kan strandzonen istället slåttras med hjälp av slåttermaskin. Slåttern bör då bedrivas så långt ut mot vattnet som möjligt. Ofta går det att komma fram även på ganska blöta marker med en traktor med dubbelmontage. Det finns också olika specialmaskiner att tillgå som kan ta sig fram på riktigt blöta områden med liten bärighet och även ute i vattnet (se kapitlet ”Miljöhänsyn vid skötseln av vattendrag”). På mindre ytor kan också handdrivena slåttermaskiner vara effektiva.

Bästa tiden för slåtter är på eftersommaren då de flesta växter hunnit blomma och fröa av sig. Det är viktigt att det slagna gräset samlas upp och bränns eller forslas bort.

Mer om bete och slåtter står att läsa i kapitlet ”Omgivande naturmarker”.

Rensning

I många dammar och våtmarker behöver rensning av sedimenterat material utföras med jämna mellanrum. Framför allt är det viktigt att hålla in- och utloppen öppna för att trygga vattengenomströmningen. Rensningen underlättas om det är möjligt att tömma dammen och i sådana fall kan rensningen ofta utföras med vanliga grävmaskiner. Om tömningsanordningar saknas kan det ibland behövas maskiner med en extra lång räckvidd, t ex en slängskopa, eller en s k pontongrävare som flyter.

Grönalger

Ibland kan grönalger uppträda i stora mängder i dammar och våtmarker med en hög närsalttillförsel. Detta sker främst på våren/försommaren och är speciellt vanligt i nyanlagda våtmarker. Till en början flyter grönalgssjoken oftast på ytan, för att så småningom sjunka till botten. Det effektivaste sättet att bli av med algerna är att samla in dem genom draggning när de flyter upp på ytan. Detta låter sig förstås inte göras i större dammar.

	Kor är de bästa betesdjuren dammar och våtmarker eftersom de gärna går en bit ut i vattnet och betar.
	Vänster: Vid rensning av en större damm krävs ibland specialmaskiner som bärs upp av pontoner. För att minska rensningsbehovet långt ut i dammen kan en djuphåla grävas utanför inloppet när dammen anläggs, som vid framtida rensningar kan nås med en vanlig maskin.

Ett alternativt sätt, som ibland har visat sig hämma algproduktionen är att lägga halmbalar, helst av kornhalm, i vattnet. Halmen ska vara löst packad i balar och bör läggas i vattnet ca en månad innan algblomningen börjar d v s senast i början av maj. Det behövs inga stora mängder utan 2-3 balar räcker till en cirka 1 ha stor damm . Det finns ännu ingen förklaring till varför halmen hämmar algtillväxten, men mycket talar för att det är något ämne som produceras när halmen bryts ned.

Förebyggande åtgärder

Vid anläggningen av dammar och våtmarker kan en rad olika åtgärder vidtas för att minimera det framtida skötsel- och underhållsbehovet. Några exempel på sådana åtgärder ges nedan:

• Erosion kring utloppet är ett vanligt problem som kan ge upphov till kostsamma underhålls- och reparationsarbeten.
  
  Detta kan förebyggas om dämmena anläggs rätt från början. Utskovet i dämmet bör vara rätt dimensionerat, så att vattnet inte ständigt bräddar över och eroderar i kanterna. Det är också viktigt att öppna dämmen löper tillräckligt långt in i strandbrinkarna. Annars är risken stor att jorden eroderar bort och vattnet rinner vid sidan om dämmet som då helt tappar sin funktion. Ett bra erosionsskydd i form av rikliga mängder natursten som trycks in i jorden bör också anläggas runt och under in- och utlopp, där vattnet faller eller strömmar snabbt och därmed lätt orsakar erosion.
• Inlopps- och utloppsrören bör ligga med god marginal över bottnen i dammar och vattendrag. Annars kan rören bli tilltäppta genom igenslamning och uppgrundning, vilket kan försämra vattenflödet genom våtmarken.
• Anpassa vattendjupet efter möjligheterna till hävd (bete eller slåtter). En grund våtmark måste betas eller slås varje år för att inte skall växa igen.
• Skapa ett djupparti närmast dammens inlopp där jordpartiklar kan sedimentera (sjunka till botten). Det bör vara möjligt att rensa djuphålan med en vanlig grävmaskin
• Anlägg ett reglerbart utlopp som möjliggör en lägre vattennivå under vegetationsperioden. Våtmarken kan då betas eller slås längre ut i strandzonen vilket motverkar igenväxning.
• Det kan vara bra med en tömningsanordning i dammen eller våtmarken för att förenkla framtida rensningar.
• Där det finns önskemål om utsikt över en öppen vattenyta bör släntlutningen inte vara för flack. En flack strandslänt innebär en ganska snar igenväxning långt ut i dammen eller våtmarken, om den inte betas eller slås.
• Undvik plantering av Salix-arter som knäckepil, vitpil m fl, eftersom dessa snabbt kan sprida sig i en oönskad omfattning.

Träd- och buskplanteringar kan vara bra  i anslutning till  in- och utlopp, eftersom skuggan motverkar igenväxning med övervattensvegetation.

Grönalger är ofta den första växtlighet som etableras i en nyanlagd damm och kan redan under den första växtsäsongen bilda stora mattor över dammytan. Vänster: Slambankar bildas ofta i anslutning till inloppet, som här i Råbytorpsdammen utanför Lund. Det är därför lämpligt att gräva dammen djupare strax efter inloppet.

Lokala våtmarksprojekt inom Västskånes avrinningsområden från söder till norr.

Runt om i landet pågår många lokala våtmarksprojekt som drivs genom kommunala initiativ och finansieras med kommunala och/eller statliga medel. Sydvästra Skåne arbetar flera kommuner med sådana projekt i en eller annan form.

I västra Skåne har sedan början av 90-talet dammar och våtmarker anlagts inom de större avrinningsområdena genom kommunala initiativ.

Sege å

År 2000 inleddes ”Segeåprojektet” som drivs av Segeåns vattendragsförbund. I projektet medverkar Svedala, Staffanstorp, Malmö, Lund, Burlöv, Trelleborg och Vellinge kommuner. Även Segeåprojektet har som målsättning att minska övergödningen av vattendrag, sjöar och hav och att gynna den biologiska mångfalden. Liksom i Höje å och Kävlingeån, ska detta framför allt ske genom anläggning av våtmarker och dammar.

Vid den första etappens slut i april 2003 har cirka 20 ha anlagts. Den totala målsättningen är att anlägga minst 50 ha våtmarker och dammar t o m 2009 då projektet avslutas. Dessutom planeras andra åtgärder. Eventuellt kan t ex restaurering av vissa sjöar inom avrinningsområdet bli aktuellt.

Höjeå

Inom Höje å avrinningsområde drivs sedan början av 1990-talet ”Höjeåprojektet” av Lunds, Staffanstorps och Lomma kommuner. Syftet med projektet är att minska övergödningen av vattendrag, sjöar och hav, att gynna växter och djur, samt att förbättra allmänhetens tillgänglighet till jordbrukslandskapet.

Om ett dämme inte byggs in tillräckligt långt i dammvallen och erosionsskyddas ordenligt är det lätt hänt att vattnet eroderar bort jorden vid sidan av dämmet.

Höjeåprojektet drivs av Höje å vattendragsförbund och arbetet består i anläggning av dammar/våtmarker och skyddszoner. Inom Höjeåprojektet har hittills anlagts ca 75 ha dammar och våtmarker och 43 ha skyddszoner, med en sammanlagd längd av över 7 mil, längs vattendragen.

Det nuvarande arbetet med Höjeåprojektet avslutas efter år 2003, men sannolikt kommer projektet att fortgå i någon form och arbeta med olika miljöfrågor som berör vatten i avrinningsområdet.

Kävlingeån

Inom Kävlingeåns avrinningsområde pågår sedan 1995 ”Kävlingeåprojektet”, som är ett samarbete mellan nio kommuner (Eslöv, Hörby, Höör, Kävlinge, Lomma, Lund, Sjöbo, Tomelilla och Ystad). Liksom i Höjeåprojektet är målet att rena vattnet från näringsämnen och gynna växt- och djurliv främst genom anläggning av våtmarker och dammar. Hittills har omkring 100 hektar våtmarker och dammar anlagts och projektets slutmål är att anlägga 300 hektar fram till år 2009.

Saxån Braån

Landskrona, Eslöv, Kävlinge och Svalövs kommuner arbetar gemensamt med anläggning av våtmarker, dammar och skyddszoner inom Saxån-Braåns avrinningsområde. Projektet påbörjades 1990. Målet är att anlägga 200 ha våtmarker inom avrinngsområdet

Råån

Helsingborgs kommun har sedan början av 1990-talet arbetat med anläggning av våtmarker och andra vattenrenande åtgärder inom kommunen. Arbetet har främst koncentrerats till Rååns avrinningsområde, men har även omfattat andra vattendrag. Hittills har kommunen anlagt ca ? ha våtmarker och x ha skyddzonerInom Helsingborgs kommun har nyligen också genomförts ett pilotprojekt för att rena kväve från dräneringsvatten med en ny teknik, en så kallad kvävemur (se nedan)

Ytterligare projekt

Flera kommuner har också satsat på egna våtmarksprojekt som vanligen delfinansieras med hjälp av statliga pengar. Som exempel kan nämnas Kävlinge kommun som satsat på våtmarksanläggning även i de delar av kommunen som inte ligger inom Kävlingeåns eller Saxåns avrinningsområden.

I Hörby och Höörs kommuner finns särskilda resurser avsatta för våtmarksanläggning i Ringsjöns tillrinningsområde. Här är målsättningen att anlägga flera våtmarker skyddszoner.

Kvävemuren

En alternativ metod att rena dräneringsvatten från näringsämnen har under vintern år 2000 - 2001 testats i Rååns avrinningsområde i Helsingborg. Metoden går ut på att dräneringsvatten får filtrera igenom en s k ”kvävemur” eller ”denitrifikationsmur” innan det når vattendraget. En kvävemur består av organiskt material (t ex halm, flis eller sågspån) blandat med jord, som läggs i ett schakt. Tanken är att vattnet på sin väg genom muren ska renas från nitrat genom att detta omvandlas till kvävgas via denitrifikation. Det organiska materialet behövs som kolkälla till bakterierna som utför denitrifikationen. Även vattnets fosfor innehåll kan till stor del tas om hand i muren.

Resultaten från första årets drift i Helsingborgsanläggningen visade att innehållet av kväve och fosfor i dräneringsvattnet reducerades med 10 respektive 70 %. Reningsresultatet är beroende av flera olika faktorer bl a dräneringsvattnets sammansättning och mängden vatten som leds genom muren. I försök från liknande anläggningar på Nya Zeeland har upp till 100procents rening av nitratkväve rapporterats.

En stor fördel med kvävemuren är att anläggningen tar en mycket liten markyta i anspråk. Mängden vatten som kan passera genom muren är emellertid begränsad. Till skillnad från dammar och våtmarker innebär kvävemuren heller inga fördelar för den biologiska mångfalden.

Försöket visar också att det går bra att ansluta kvävemurar till befintliga dräneringssystem om bara fallet i dräneringsledningen är tillräckligt stort. Ju större fallet är, desto tjockare kan kvävemuren göras och desto större blir reningseffekten.

Principskiss över hur kvävemuren fungerar.

Reglerad dränering

Reglerad dränering innebär att en reglerbar dämningsanordning installeras på ett dräneringssystem, t ex en munkbrunn med planksättar.

Med en sådan reglerad dränering är det möjligt att dämma upp vattennivån i dräneringssystemet under vinterhalvåret, vilket avsevärt kan minska läckaget av kväve från åkermarken. Även det totala vattenutflödet från dräneringssystemet minskar, eftersom mer vatten avdunstar eller tas upp växterna. Före vårbruket sänker man sedan grundvattennivån så att det går att komma ut på fälten. Finessen med reglerad dränering är alltså att odlingen kan fortsätta som vanligt.

Amerikanska försök visar att reglerad dränering kan minska utlakningen av näringsämnen med cirka 10 kg kväve och 0,12 kg fosfor/ha. Svenska försök visar på ännu högre reduktion.

Regleringsmöjligheten kan också användas under växtsäsongen för att optimera vattentillgången i växande gröda. Metoden fungerar bäst i flacka områden på lätta jordar som ändå har ett dräneringsbehov.

Reglerad dränering har installerats på mer än 100 000 hektar i North Carolina i USA. I Sverige har metoden hittills endast tillämpats i mycket liten skala. Forskare vid SLU och Jordbruksverkets vattenenhet bedömer dock att reglerad dränering kan tillämpas i det befintliga dräneringssystemet på minst 20 000 ha åkermark i Sverige.